Are you the publisher? Claim or contact us about this channel


Embed this content in your HTML

Search

Report adult content:

click to rate:

Account: (login)

More Channels


Channel Catalog


Channel Description:

I den här bloggen skriver jag om att undervisa nyanlända elever men även om språkutveckling och undervisning av flerspråkiga elever i stort. Och såklart om skolutveckling. Välkommen hit, önskar Anna Kaya.
    0 0

    Idag bloggade jag kring ett Twitter-samtal om skillnaden, eller kanske likheterna, mellan begreppen individualisering och individanpassad undervisning. Eftersom jag utgick ifrån mina egna tweets hamnade min diskussion på Storify och indirekt här i min blogg:

    Läs också Susanne Jönssons inlägg på samma tema.

    0 0

    Idag twittrade jag om Jenny Uddlings uppsats Direktintegrerade elevers möjligheter till lärande i ämnesundervisningen. Ta gärna del av mina tweets och reflektioner här:


    0 0

    Nä, någon quick fix finns tyvärr inte men för oss som gillar checklistor så har Pauline Gibbons skrivit några bra checklistor som jag tänkte visa er. Checklistorna kommer från hennes böcker Stärk språket stärk lärandet och Lyft språket lyft tänkandet.

    Jag fick en fråga från Sara Bruun om hur man kan arbeta mer språkutvecklande inom engelskundervisningen och då kom jag och tänka på Pauline Gibbons checklistor. Den ena handlar om att i undervisningen få variation och balans mellan att tala, lyssna, läsa och skriva och den andra handlar om fem steg att öka språkmedvetenheten i ämnesundervisningen. Den sista jag tänkte visa er handlar om fem steg för planering av ett språk- och kunskapsutvecklande arbetsområde.

    Dessa checklistor är bra att utgå ifrån när man vill planera sin undervisning att bli mer språkutvecklande men vi kan aldrig komma ifrån att språkutvecklande undervisning är en komplex process med många viktiga beståndsdelar. Så här har Hanna Stehagen visualiserat det hela, en bild som faktiskt säger det mesta om hur många olika delar det är som behöver samspela när det gäller språkutvecklande undervisning:


    Vill ni ta del av några konkreta exempel på språkutvecklande undervisning finns en hel del inlägg i min blogg men ni kan även ta del av de filmer som finns kring det arbetssätt och de aktiviteter och övningar som nämns i  Pauline Gibbons böcker:


    0 0

    Vikten av att tydliggöra mål och kunskapskrav är något som vi ofta lyfter som en framgångsfaktor, speciellt alla vi som på ett eller annat sätt arbetar med bedömning för lärande och de olika nyckelstrategierna. Men hur ofta lyfter vi vikten av att tydliggöra de språkliga mål som eleverna ska nå och de språkliga förmågor som undervisningen ska träna eleverna i?

    Språkliga mål, tänker ni. Vad pratar hon om nu? Det finns väl inget som heter så i våra styrdokument? Och det gör det kanske inte. Men det betyder inte att vi inte behöver tydliggöra vilka språkliga krav som våra kursplaner ställer. Speciellt eftersom det är en viktig del av det som Maaike Hajer och Theun Meestringa kallar språkinriktad undervisning:

    Språkinriktad undervisning inom alla ämnen är en didaktik där de ämnesmässiga målen och språkfärdighetsmålen är explicita. Undervisningen mot dessa mål är kontextrik, full av rika möjligheter till interaktion och innehåller språklig stöttning.
    Under läsåret 2013/2014 har jag fått möjlighet att leda en språkutvecklingsgrupp på min skola och vi hade vår sista träff förra veckan. Vi har på olika sätt försökt hitta språket i våra olika ämnen och tillsammans diskuterat frågor som rör språkets roll för kunskapsutvecklingen och språkets roll i vår undervisning. Som en avslutning ville jag ge mina kollegor möjligheten att, om de ville, fördjupa sig lite i det som kallas språkliga mål eftersom det trots allt är en viktig del av att planera och genomföra ett språkutvecklande ämnesområde.

    Eftersom jag inte har tid att föreläsa när vi träffas i språkgruppen valde jag att "flippa" mina föreläsningar där jag pratar om språkliga mål. Det blev tre korta filmer (inbäddad spellista längre ner): "Språkliga mål - vad och varför?", "Hur sätter jag tydliga och begripliga språkliga mål?" och "Språkliga mål - hur börjar man?" samt en tillhörande dokumentsamling med planeringsmallar, checklistor och tabeller som vi använde under vårt arbete med att identifiera språkliga mål. Dessa dokument hittar du via korta.nu/sprakliga_mal om du vill ta del av dem.

    Så, vad är språkliga mål, hur identifierar man dem och varför ska vi göra detta? Svaren hittar du förhoppningsvis i mina filmer. Lycka till med din språkutvecklande undervisning.


    ps. Är du språkutvecklare och funderar på att använda filmerna i någon fortbildning eller så? Det är du varmt välkommen att göra och jag tar gärna emot feedback på innehåll, upplägg etc. Jag vill dessutom gärna veta om filmerna är användbara för er och på vilket sätt så jag ser fram emot att få höra ifrån er.

    0 0

    Jag får ofta frågor som handlar om undervisning av nyanlända elever och eftersom jag kan tänka mig att många undrar samma sak kan jag ju lika väl svara i form av ett blogginlägg i stället för i ett mejl. Denna gång handlar frågan om nyanlända elever och den grundläggande läs- och skrivinlärningen.

    Läraren som skriver till mig är orolig för att deras metoder inte räcker till när det gäller elever som har ett modersmål med ett, från svenska språket, avvikande ljudsystem. Läraren skriver:

    Barnen ska i det fallet lära ett nytt skriftspråk samtidigt som de lär sig svenska och de kan inte lika självklart koppla bokstäverna till ljud och kända ord. Det är här jag tror att vi misslyckas.
    Något av det mest komplexa i arbetet med att undervisa nyanlända elever är just detta att många elever inte bara ska lära sig svenska, de ska även lära sig läsa och skriva på svenska. Ett språk de ännu inte behärskar. (Sedan behöver man ju även lägga till det faktum att man ofta har andra nyanlända elever, i samma undervisningsgrupp, som kanske läser avancerad litteratur på sina modersmål vilket gör undervisningssituationen ännu mer komplex.)

    Läsinlärning på modersmålet

    Om det finns modersmålslärare och/eller studiehandledare som kan bistå med läs- och skrivundervisning på modersmålet är det alltid den bästa lösningen men vi som arbetar i skolans värld vet att detta inte alltid finns som alternativ. De elever som redan "knäckt läskoden" på ett språk kan tämligen lätt "överföra" denna kunskap till ett nytt språk även om det nya språket har ett annat skriftsystem. Men det är ju långt ifrån alla nyanlända elever som kan läsa när de kommer till svensk skola och för dessa elever behöver vi ha en stor verktygslåda med olika metoder att välja på. För ingen läsinlärningsmetod passar ju alla. 

    Vikten av förförståelse

    Vi vet redan att det är en tillräckligt komplex process att lära sig läsa på sitt modersmål med läsningens alla avkodnings- och förståelseprocesser och detta inlägg gör inga anspråk på att vara heltäckande när det gäller läs- och skrivinlärning i stort. Vad man kan ha i bakhuvudet när det gäller nyanlända elever och läs- och skrivinlärning är att väldigt mycket underlättas om eleverna förstår vad det är de läser och skriver och att det sker i en meningsfull kontext. Att använda vanliga läsläror kan säkert fungera men min erfarenhet är att dessa läromedel ofta utgår ifrån en väldigt svensk, eller västerländsk, kulturell referensram och innehåller ofta ett språk som kan vara onödigt svårt för nyanlända elever. Dessutom är de allra flesta läslärorna skrivna utifrån föreställningen att läsaren är ca 6-7 år gammal. Våra elever kan ju vara betydligt äldre än så. Men, ibland finns det behov av läsläror och mina favoriter är då småböcker av olika slag som man kan arbeta med på en stor mängd olika sätt. Anne-Marie Körlings bok Kiwimetoden har varit en stor inspirationskälla för mig i det arbetet och jag har alltid lagt stor vikt vid förförståelsen. Att göra bildpromenaderär t ex ett väldigt bra sätt att närma sig en text och skapa förförståelse innan man börjar avkoda/läsa.

    Från det muntliga till det skriftliga

    I min läs- och skrivundervisning har jag i stort sett alltid gått från det muntliga språket till det skriftliga och från det konkreta till det abstrakta. Det kan handla om att vi tillsammans sätter ord på sådant som vi upplevt tillsammans. Vi kanske pratar om bilder från en gemensam skogsutflykt, samlar ord i en ordbank och återberättar muntligt för varandra. Eftersom jag frekvent använder mig av cirkelmodellen i min undervisning skriver vi oftast en gemensam text som sedan får tjänstgöra som "läslära" på olika sätt. Eftersom alla elever vet vad texten handlar om behöver ingen lägga onödig energi på att försöka förstå texten utan fokus kan ligga på avkodnings- och lästräning i olika former. För vissa elever kan det handla om att leta efter någon specifik bokstav, identifiera något frekvent ord eller kanske något specifikt bokstavsljud. För andra elever kan det handla om att klippa i sär texten i ord eller meningar och lägga ihop den igen. (Ett konkret exempel på hur jag har arbetat med olika läsaktiviteter utifrån fabeln Lejonet och musen finns i detta blogginlägg.) När eleverna arbetar med lästräning av texten på olika sätt kan jag jobba intensivt med ett fåtal elever med exempelvis vägledd läsning utifrån just dessa elevers behov. En del elever behöver närma sig läsningen med hjälp av helordsläsning innan man börjar undersöka bokstavsljuden medan andra elever behöver ljuda sig fram. 

    Fonologisk medvetenhet

    För mig som lärare är det väldigt viktigt att jag vet hur långt mina elever har kommit i sin fonologiska medvetenhet och bokstavskännedom för att jag ska kunna lägga upp min undervisning på rätt sätt. Även om eleverna kommit olika långt och behöver utveckla olika saker kan man ändå undervisa om uttal, prosodi och bokstavsljud när vi läser och skriver våra gemensamma texter. Om jag vet att vissa av mina elever behöver träna på vissa specifika ljud ser jag till att undervisa om detta och att ge eleverna träning i just dessa ljud. Att rimma, ramsa och leka med ord är något som barn ofta gör för att öka sin fonologiska medvetenhet men detta är enligt min erfarenhet något som nyanlända elever kan ha väldigt svårt för. Därför är det viktigt att vi tränar på detta i meningsfulla sammanhang så det inte bara blir "nonsensord" som eleverna inte förstår. Men, självklart kan det finnas elever som har stort behov av särskilda ljudträningsmaterial.

    Skriva i skrivarpar

    När vi har skrivit en gemensam text, och arbetat med den på olika sätt, är det dags för eleverna att skriva egna texter utifrån samma struktur och med ett liknande innehåll. Här låter jag ofta eleverna skriva i skrivarpar precis som man oftast gör inom Skriva sig till läsning. Ibland låter jag elever med samma modersmål skriva tillsammans eftersom de då kan diskutera textens form och innehåll på ett helt annat sätt eftersom de har ett gemensamt språk att kommunicera på. Ibland låter jag en elev som är ny i svenska språket men som kan läsa och skriva på sitt modersmål skriva tillsammans med en elev som kommit längre i sin muntliga svenska språkutveckling men som kanske inte kan läsa och skriva. Dessa två elever kan då tillsammans åstadkomma mer utvecklade texter än vad någon av dem skulle kunna göra på egen hand. Eleverna skriver ofta på dator och de allra flesta väljer då att använda talsyntes. När eleverna skriver kan jag på ett enkelt sätt gå runt och lyssna på eleverna, läsa vad de skriver och fråga om sådant som jag undrar över. Vid dessa samtal inhämtar jag väldigt mycket information om var eleverna befinner sig i sin läs- och skrivutveckling och hur pass fonologiskt medvetna de är. Information som jag sedan dokumenterar och planerar min fortsatta undervisning utifrån.

    Pedagogisk dokumentation

    Jag brukar också göra löpande pedagogisk dokumentation vilket kan innebära att jag spelar in eleverna när de läser eller när de berättar något. Det kan också innebära att jag fotar av deras texter och bilder för att dokumentera processen i de fall då det inte går att spara olika versioner i datorn. Denna dokumentation är sedan guld värd, inte bara för mig att planera min undervisning utifrån, utan även för att synliggöra elevernas lärande. Eftersom eleverna är vana vid att bli filmade och/eller inspelade är det bara de första gångerna de tycker det är jobbigt att lyssna/se på sig själva. När de vant sig kan detta inspelade material i sig bli undervisningsmaterial då eleverna på ett helt annat sätt kan höra hur deras svenska språk låter. Många gånger vill eleverna spela in en gång till och en gång till så "det kan låta som riktig svenska". Där och då spelar uttalsundervisningen en jätteroll och eleverna är väldigt motiverade att lära sig rätt prosodi och uttala alla ljuden rätt. Vilket i sig gynnar deras fonologiska medvetenhet och i längden deras läs- och skrivutveckling.

    Skriftspråksliknande tal

    Att träna på muntligt skrivande, eller skriftspråksliknande tal, är också något vi gör i undervisningen. Det handlar om att bygga en slags bro över från det muntliga till det skriftliga. Det finns olika sätt man kan göra det på och ett sätt beskriver jag i detta blogginlägg när vi arbetar med att utveckla en berättelsestruktur. Ett annat sätt beskrivs i detta blogginlägg som handlar om muntligt återberättande och om att bygga broar mellan tal och skrift.

    Inom läs- och skrivundervisningen behöver man prioritera vad man ska träna på och i exemplet med att utveckla en berättelsestruktur ovan bestämde jag mig för att agera sekreterare åt mina elever eftersom fokus låg just på att eleverna skulle få utveckla ett skriftspråksliknande tal. När elever av olika anledningar har svårt att få ner sina tankar i skrift är det ett bra tips att låta eleverna spela in det de vill skriva och sedan skriva av sin egen inspelning. På så sätt kan texterna ofta bli betydligt längre och mer omfattande än de skulle blivit annars. Med hjälp av talsyntes, stöttning i form av formuleringsmallar eller ordbanker samt återkoppling ifrån skrivkompis och lärare kan texten utvecklas ännu mer. Vilket gynnar både självkänsla och självförtroende samt elevens läs- och skrivutveckling. Dessutom blir det ju en lite mer avancerad text som sedan kan tjänstgöra som ny "läslära" på olika sätt.

    Så. Går det att svara kortfattat på frågan "Hur kan vi undervisa elever som ska lära sig läsa och skriva på ett nytt språk"? Nej. Det krävs nog minst en hel bok och även om det finns en del att läsa om alfabetisering för vuxna och om tidig litteracitetsutveckling på ett andraspråk för barn finns det tämligen lite att läsa om alfabetisering för äldre barn och ungdomar. Berätta gärna hur du gör eller ge mig tips på intressanta blogginlägg så kan jag länka vidare. Det är nämligen många som undrar och som vill veta mer.


    0 0

    Hur gör vi egentligen för att våra elever ska lära sig nya ord? Det pratas mycket just nu om läsförståelse och strategier för att förstå en text men vi pratar inte lika mycket om strategier för att förstå ord. Vilket är intressant eftersom vi vet att själva ordförståelsen är av yttersta vikt för att vi ska förstå den text vi läser.

    Jag läser just nu en Educator's practice guide som heter Teaching Academic Content and Literacy to English Learners in Elementary and Middle School, en skrift som väcker många tankar och ger flera nya idéer. I skriften ges fyra evidensbaserade (för fullständiga referenser, ta del av skriftens referenslista) rekommendationer för hur man kan undervisa elever som har "engelska som andraspråk" och skriften beskrivs så här:

    The goal of this practice guide is to offer educators specific, evidence-based recommendations that address the challenge of teaching English learners in the elementary and middle grades: building their English language proficiency while simultaneously building literacy, numeracy skills, and content knowledge of social studies and science. The guide provides practical and coherent information on critical topics related to literacy instruction for English learners, and is based on the best available evidence as judged by the authors.
    Den första rekommendationen, som detta blogginlägg kommer att beröra, lyder så här:
    Teach a set of academic vocabulary words intensively across several days using a variety of instructional activities 
    • Choose a brief, engaging piece of informational text that includes academic vocabulary as a platform for intensive academic vocabulary instruction.
    • Choose a small set of academic vocabulary for in-depth instruction.
    • Teach academic vocabulary in depth using multiple modalities (writing, speaking, listening).
    • Teach word-learning strategies to help students independently figure out the meaning of words.
    När vi inleder ett arbetsområde eller när vi/eleverna läser en text, har vi då en medveten tanke om på vilket sätt eleverna i undervisningen ska få träna på de ord och begrepp som vi vill att eleverna ska behärska (inte bara passivt förstå utan även kunna använda sig av) efter avslutat område? Att vi i undervisningen på olika sätt förklarar ord och begrepp är en sak men vi vet ju även att eleverna behöver träna på, och använda sig av, orden och begreppen på många olika sätt och i många olika sammanhang för att eleverna ska kunna göra dem till "sina egna". Hur gör vi detta? Och har vi verkligen tid att låta eleverna träna på orden och begreppen på detta sätt? Stoffträngseln i våra kursplaner är högst påtaglig och många lärare känner att tiden är begränsad. Vilket den är och därför är det ännu viktigare att vi ger eleverna möjligheter att utveckla olika ordförståelsestrategier.

    Välj en lämplig, intresseväckande text

    I ovan nämnda skrift får vi ta del av ett flertal olika sätt som man i undervisningen kan skapa möjligheter för eleverna att utveckla sitt ordförråd. Det första vi ombeds göra är att välja ut en lämplig text som innehåller ett urval av sådana ord och begrepp som vi vill att eleverna ska behärska. Texten bör vara en del i en större helhet så läsningen av texten hjälper eleverna att bygga upp en större förståelse av arbetsområdet i stort. Det bör även vara en text som väcker intresse och som går att diskutera ur olika perspektiv.

    Välj ut ett begränsat antal ord och begrepp

    Det begränsade antal ord och begrepp som vi väljer ut ska vara av stor vikt för förståelsen av texten och kan antingen vara ämnesspecifika eller ämnesneutrala ord. Det kanske är ord som återkommer flera gånger i texten, ord som har ett flertal olika betydelser eller ord som eleverna kommer möta i flera av skolans ämnen. Man kan även välja ut ord som har något prefix eller suffix som man vill att eleverna ska träna på eller ord och begrepp som man vet att eleverna kanske känner igen från andra språk.

    I det exempel från Ms. Gomez undervisning, som vi får ta del av i skriften, ser urvalet av ord och begrepp ut så här:
    Att välja ut vilka ord och begrepp man ska fokusera på är inte helt lätt. När man undervisar elever som är tämligen nyanlända kan det vara en uppsjö av ord som är nya för eleverna och här behöver man alltså prioritera sådana ord och begrepp som är viktigast för just detta ämnesområde och utifrån elevernas behov (detta tar jag även upp i inlägget om att tydliggöra språkliga mål).

    Aktiviteter som utvecklar ordförståelse

    När urvalet är gjort är det dags att fundera över vilka aktiviteter vi ska välja att genomföra i undervisningen så eleverna får träna på orden på olika sätt genom att läsa, skriva och samtala. Våra elever behöver inte bara veta vad ett ord betyder, för att kunna använda ett ord behöver eleverna utveckla alla delar av den kommunikativa språkförmågan som kan synliggöras på detta sätt:
    I skriften får vi ta del av ett antal olika exempel på hur undervisningen kan stötta eleverna att få ett större djup i ordförståelsen och på så sätt bidra till att utveckla elevernas kommunikativa språkförmåga. Det första exemplet handlar om att ge "elevvänliga" definitioner och förklaringar som kan användas på olika sätt. Jag brukar ha ordlistor uppsatta på väggen, eller tillgängliga på annat sätt, där elevernas egna förklaringar av "expertorden" finns att tillgå. Att använda elevernas vardagsspråk som en bro över till det kunskapsrelaterade språket, eller skolspråket, är en väldigt viktig del. Men, vi måste akta oss för att enbart förenkla språket. I stället måste vi förtydliga, förstärka och exemplifiera vilket Teaching Academic Content and Literacy to English Learners ger oss ett antal exempel på.

    Grafiska modeller

    Att använda grafiska modeller i form av ordkartorär ett sätt som kan hjälpa eleverna att förstå vad ord och begrepp betyder, och vad de inte betyder. Att välja ut ett ord och i en ordkarta ge exempel på förklaringar, synonymer, motsatsord och andra exempel på vad ordet betyder, och inte betyder, kan vara till stor hjälp för eleverna.
    Man skulle även kunna tänka sig att lärare i flera olika ämnen kunde samverka kring ett urval av ämnesneutrala ord och begrepp som man vill att eleverna ska fokusera på under en begränsad tid. På så sätt skulle eleverna få möta samma ord i många olika sammanhang och lärarna skulle kunna förtydliga och exemplifiera ordet ur just sin egen ämneskontext. Många gånger möter eleverna oerhört många ord och begrepp och får tyvärr sällan möjlighet att förstå ett ord på djupet.

    Maaike Hajer har skrivit en del om begreppskartor/concept maps och om att använda grafiska modeller för exempelvis begreppsrelationer och ordförståelse. Lyssna gärna på denna föreläsning med Maaike Hajer för att få fler tips.

    Aktiviteter som tränar elever i att använda nya ord och begrepp

    Eftersom vi vill att eleverna ska lära sig att använda orden och begreppen måste vi i undervisningen låta eleverna få träna på att använda orden. I Teaching Academic Content and Literacy to English Learners får vi ta del av ett exempel där läraren utgår ifrån ett ord med två olika betydelser som läraren sedan använder i två olika meningar. Utifrån dessa meningar ska sedan eleverna para ihop rätt mening med rätt definition och motivera varför:
    När elever ska få träning i att använda ord och begrepp är det viktigt att vi ser till att det blir en balans mellan skriftlig och muntlig produktion. Detta betyder att vi i undervisningen måste erbjuda eleverna rika möjligheter till muntlig interaktion på olika sätt. I skriften förtydligas detta genom att vi uppmanas att utifrån utvalda ord och begrepp ge eleverna olika öppna diskussionsfrågor eller ge dem möjlighet att debattera och på så sätt utveckla förmågan att argumentera. Vi uppmanas även att på olika sätt låta eleverna koppla de nya orden och begreppen till sin egen erfarenhet och på så sätt använda orden i andra, men för eleven kända, sammanhang.

    För att eleverna i deras skriftliga produktion, som kan variera från ett svar bestående av en enda mening till en sammanfattning eller en längre förklarande text, ska använda utvalda ord och begrepp behöver uppgiften vara konstruerad på ett sådant sätt att eleverna behöver använda ett mer avancerat språk. Många elever kan behöva olika former av stöttning för att klara detta och här kan cirkelmodellen och skrivmallar fylla en viktig funktion.

    I skriften ges ett flertal olika exempel på hur man kan låta eleverna få möta utvalda ord och begrepp på olika sätt, exempelvis genom att eleverna ska rita en förklaring, spela upp en sketch eller kanske lösa ett korsord. Min kollega Maria Bjerregaard visar i denna korta film hur man på ett enkelt sätt kan skapa ett skärmkorsord (en aktivitet från Pauline Gibbons som beskrivs mer här) som ett sätt att låta eleverna i par repetera, eller träna på, utvalda ord och begrepp:



    Strategier för ordförståelse

    Utöver att eleverna behöver lära sig använda utvalda ord och begrepp och träna på dem i många olika sammanhang behöver vi även ge eleverna möjlighet att utveckla olika ordförståelsestrategier. I skriften uppmanas vi att lära eleverna hur man skapar förståelse genom att dra nytta av olika morfologiska och syntaktiska ledtrådar. Lindqvist, Guvå, Lundenmark och Wewel har genomfört en learning study för att undersöka huruvida flerspråkiga elever kan förbättra sin läsförståelse med hjälp av strategier (läs mer om studien i Symposium 2012 - Lärarrollen i svenska som andraspråk) och de har sammanställt följande frågor som kan användas tillsammans med eleverna:
    Att i undervisningen titta på ords uppbyggnad och olika delar kan vara ett bra sätt för elever att utveckla strategier för ordförståelse. Genom att känna igen olika prefix och suffix eller genom att identifiera ordstammen kan man ibland gissa vad ett ord betyder och detta är viktig kunskap för våra elever att lära sig. För flerspråkiga elever kan det också vara viktigt att lära sig känna igen vilka ord på svenska som är släkt med ord på övriga språk som eleverna kan, och således har en snarlik betydelse, och vilka ord som bara av en händelse låter eller ser lika ut men som inte alls betyder samma sak. I skriften kallas detta för cognates and false cognates och om man ska ge ett exempel på så kallade "falska vänner" i svenska och engelska så är aktuell och actual ett sådant där orden är lika men faktiskt inte behöver betyda samma sak.

    Om man i undervisningen undersöker olika ords uppbyggnad är det viktigt att eleverna sedan får träna på detta i nya sammanhang. Att exempelvis "packa upp" nominaliseringar (dvs verb eller adjektiv som omvandlats till substantiv) och göra ordlistor med de utvalda orden i nya ordklasser kan därför vara en god idé vilket exemplifieras på följande sätt:

    Utifrån ordlistorna kan eleverna sedan skapa nya meningar och använda de utvalda orden och begreppen i nya sammanhang. Innehåller ursprungstexten många nominaliseringar (dvs verb eller adjektiv som omvandlats till substantiv) kan en uppgift vara att formulera om och "packa upp" meningen. Här är ett exempel på nominalisering ur Skolverkets Greppa språket:
    Folkets negativa reaktion på regeringsförslaget föranledde... -> Folket reagerade negativt på regeringens förslag, och det ledde till...
    Utöver nominaliseringar är passiv form något som många elever behöver få träning i att förstå och använda. Det beskrivs på följande sätt i Greppa språket:
    Passiv form fyller funktionen att aktören, eller den som utför en handling, inte lyfts fram. Vi kan säga ”Den tunisiska revolutionen inleddes i går”, för att betona att själva händelsen är det viktiga i sammanhanget. ”Folket inledde den tunisiska revolutionen i går”, ger möjlighet att lyfta fram aktören. Passiv form kan också användas som en språklig manipulation för att medvetet dölja aktören.
    Eftersom våra läromedelstexter ofta är fyllda av nominaliseringar och passiv form är det väldigt viktigt att vi i vår undervisning ger eleverna möjlighet att träna på just detta på olika sätt.

    I Teaching Academic Content and Literacy to English Learners in Elementary and Middle School, som jag baserat detta blogginlägg på, finns exemplen ovan sammanfattade i en "How to"-del där vi kan ta del av en lärares lektionsplaneringar för att få en helhet. I skriften finns dessutom ytterligare tre intressanta rekommendationer som är väl värda att läsa:
    • Integrate oral and written English language instruction into content-area teaching.
    • Provide regular, structured opportunities to develop written language skills.
    • Provide small-group instructional intervention to students struggling in areas of literacy and English language development.

    0 0

    Ämnesintegrerad, strukturerad läs- och skrivundervisning där eleverna får möjlighet att utveckla kunskap om ämnet samtidigt som de utvecklar kunskap om texttypens syfte, struktur och språkliga drag, är något jag tror mycket på. Jag har i mitt arbete med genrepedagogik försökt erbjuda eleverna strategier som de förhoppningsvis har nytta av under lång tid oavsett om det handlar om strategier för att läsa, skriva eller lära. Jag har även försökt se till att undervisningen erbjuder eleverna rätt grad och form av stöttning så alla kan klara av de (förhoppningsvis kognitivt utmanande) uppgifter som jag planerat för dem. Ett ytterligare fokus har varit att se till att eleverna är aktiva och använder det språk som jag vill att de ska utveckla.

    Detta är inte helt lätt och därför är det alltid lika givande att inspireras och lära av hur andra gör. På Teaching Channel hittade jag dessa två filmer (som är del av flera i en serie) där vi får följa två olika lärare i deras arbete att få eleverna att utveckla ett "skolspråk" och utveckla lässtrategier för att förstå en faktatext.

    0 0

    Under vårterminen 2014 bestämde jag mig för att till slut avsluta kandidatkursen i svenska som andraspråk som jag påbörjade för ungefär tio år sedan. (Jag har läst svenska som andraspråk efter min lärarutbildning eftersom ämnet inte gick att välja när jag studerade till lärare.) Det jag hade kvar på kursen var att skriva en kandidatuppsats och jag valde att undersöka och beskriva något som jag själv funderat över många, många gånger. Nämligen språk- och kunskapsutvecklande arbetssätt för nyanlända. Eftersom jag tänkte att vi säkert är många som vill lära oss mer om hur det kan gå till i praktiken valde jag att genomföra en fallstudie om genrebaserad undervisning i en förberedelseklass åk 4-6 för att kunna beskriva lärarens teoretiska modell och språkutvecklande arbete i undervisning av nyanlända elever.

    Jag har lärt mig oerhört mycket av att genomföra intervjuer med och observationer hos läraren i min studie och jag hoppas att min uppsats kan bidra till att fler lärare som undervisar nyanlända kan inspireras till att utveckla sin undervisning. Om du läser min uppsats och har kommentarer, tankar eller funderingar vill jag gärna ta del av dem, så hör gärna av dig.


    0 0

    Kanske har ni, precis som jag, ett flertal olika exempel på tillfällen eller perioder då undervisningen inte har fungerat. När undervisningen inte gav den effekt man trodde och som man planerade för. Jag tänker att vi borde prata lite mer om just detta, så jag tänkte börja.

    Något av det mest komplexa i läraryrket tycker jag är att "undervisningen ska anpassas till varje elevs förutsättningar och behov" och jag har gång på gång misslyckats med det. Så många gånger. Av olika anledningar men främst för att jag inte tagit reda på mina elevers förutsättningar och behov i tillräckligt hög grad. Inte heller har jag haft tillgång till rätt verktyg och strategier för att kunna anpassa undervisningen utifrån elevernas förutsättningar och behov. Vilket är rätt deprimerande att tänka på även om jag är tämligen övertygad om att jag alltid gjort mitt bästa utifrån mina egna förutsättningar just då.

    Att lämnas ensam i lärandet


    Jag erkänner direkt, utan omsvep, att jag alldeles för många gånger har lämnat mina elever ensamma i sitt lärande av den enkla anledningen att jag inte visste hur jag skulle anpassa undervisningen. Låt mig förklara.

    Jag har främst undervisat nyanlända elever. Elever som jag inte har något gemensamt språk med. Elever som jag således inte kan kommunicera med på ett sådant sätt som lärare brukar kunna använda när de kommunicerar med sina elever. Elever som sätts i samma undervisningsgrupp av en enda anledning, att de är nya i Sverige och nya i det svenska språket. Om spridningen i språk- och kunskapsutveckling är stor i en ordinarie undervisningsgrupp är den gigantisk i en grupp med nyanlända elever där det dessutom finns en enorm spridning i ålder och skolbakgrund. Att anpassa undervisningen utifrån alla dessa elevers förutsättningar och behov kändes många gånger helt omöjligt.

    Utöver att undervisningen ska anpassas utifrån elevernas förutsättningar och behov ska undervisningen dessutom ta sin "utgångspunkt i elevernas bakgrund, tidigare erfarenheter, språk och kunskaper". Det kändes många gånger övermäktigt att försöka ta reda på detta när jag och mina elever inte hade ett gemensamt språk att kommunicera på. Vilket ledde till att jag lite för många gånger lät bli. Vilket såklart ledde till att jag hade svårt att anpassa undervisningen. Mina elever lämnades ensamma i sitt lärande eftersom den enda form av anpassning jag kunde lyckas med var att ha tolv olika lektionsplaneringar i en grupp på tolv elever. Alla elever arbetade på med sitt eget arbete i sin egen takt och väldigt få elever blev utmanade i sitt lärande. Min livlina var alla de tillrättalagda läromedel för nyanlända elever där kopplingen till vår läroplan och våra kursplaner tyvärr var obefintlig. Vilket ledde till att undervisningen inte fick den effekt den borde fått.

    Försvar. Och ansvar


    När sådant händer är det lätt att lägga ansvaret på någon annan. De nyanlända eleverna kan ju inget. De har ju inte gått i skolan tidigare. Deras föräldrar har ju ingen skolbakgrund. Dessutom mår de ju så dåligt, de kan ju ha flytt från krig och elände. Eller så har de andra svårigheter och problem. Kanske adhd eller dyslexi? Och skolledningen ger mig ju inte tillräckligt med resurser. För att inte tala om att skolans styrdokument inte tar någon hänsyn alls till de nyanlända elevernas situation.

    Jag erkänner. Jag har tänkt så. Alldeles för många gånger.

    Men någonstans ringde en klocka. Jag såg ju att mina nyanlända elever inte utvecklades i den takt de borde. De förlorade värdefulla skolår av att först lära sig svenska innan de fick fortsätta att utveckla sina ämneskunskaper. Jag såg ju hur frustrerande det var för många av dem att de kunskaper och erfarenheter eleverna hade med sig inte värdesattes i den svenska skolan. För de kunde ju inte svenska. "Undervisningen ska bidra till...", står det i läroplanen. "Undervisningen ska ge eleverna förutsättningar att...", står det också. Det är så många viktiga förmågor som undervisningen ska träna eleverna i och undervisningen, det är ju mitt ansvar.

    Om min undervisning inte fungerade, om den inte var tillräckligt effektiv, var det ju mitt ansvar att förändra och utveckla den. Mitt ansvar. Oavsett vilka elever jag undervisade var det mitt ansvar att anpassa undervisningen utifrån deras förutsättningar och behov. Hur komplext och utmanade det än var så var ansvaret ändå mitt. Det fanns ingen att skylla på.

    Den insikten gjorde rätt ont men betydde ändå otroligt mycket för mig. För den ledde till utveckling. Och till lärande. För både mig och mina elever.

    Att ta ansvar för sitt eget lärande


    Mitt lärarutövande och mitt professionella lärande tog en annan väg efter den där insikten. Jag tog ett större ansvar för mitt eget lärande genom att på alla sätt jag kunde försöka hitta framkomliga vägar för att kunna anpassa undervisningen. För att "främja alla elevers utveckling och lärande" och för att kunna ge "stöd och stimulans så att de utvecklas så långt som möjligt". Rent konkret har det betytt att att jag vidareutbildat mig och på så sätt vidgat min pedagogiska verktygslåda genom att jag fått tillgång till fler pedagogiska modeller (t ex genrepedagogik) och didaktiska verktyg och strategier (som olika former av språkutvecklande arbetssätt). Det har även inneburit att jag fått större förståelse för hur teorier kan omsättas i praktiken. Vilket har lett till att jag kunnat bygga min undervisning mer på teoretisk och vetenskaplig grund än på en "ateoretisk" känsla av vad som borde fungera. Det har även betytt att jag fått en ny syn på innebörden av "livslångt lärande" eftersom det är så tydligt att jag som lärare ständigt måste lära för att kunna främja livslångt lärande hos mina elever. Och när det gäller mitt livslånga lärande har dessutom sociala medier, min personliga lärmiljö och digitalt kollegialt lärande betytt oerhört mycket. Det vill säga ni.

    Jag tycker fortfarande att "undervisningen ska anpassas till varje elevs förutsättningar och behov" är bland det svåraste i läraryrket. Det är fortfarande en gigantisk utmaning men det är inte längre en utmaning som skrämmer mig. Det är en utmaning som får mig att fortsätta vilja utvecklas och lära. För elevernas skull.

    Så. Vågar vi prata mer om de tillfällen när undervisningen inte fungerar? Jag hoppas det. Vill du berätta så läser jag gärna. Det finns inga perfekta lärare. Det finns inga perfekta lärarutbildningar. Det finns inga perfekta skolor att arbeta på. Men det finns lärdomar vi kan dra av varandras erfarenheter och varför inte dela med sig även av sådant som inte fungerar?

    Ps. När det gäller begreppen individualisering och individanpassad undervisning har jag ett helt blogginlägg om just det.

    0 0

    Många frågor som jag får rör undervisningen av nyanlända elever. Många undrar hur man kan arbeta med läs- och skrivinlärning med nyanlända och många undrar hur man kan arbeta språk- och kunskapsutvecklande med nyanlända elever. Det är inga lätta frågor att besvara och många gånger har jag önskat att det fanns tydliga exempel att dela med sig av. Gärna exempel där man får se lärare undervisa.


    När jag och min kollega Monica Lindvall fick möjlighet att skriva en text till Skolverkets utprövningsomgång av Läslyftet valde vi att skriva en text som vi hoppas att lärare i de allra flesta ämnen och årskurser kan finna intressant. Till vår text "Samtal före, under och efter läsning" valde Skolverket sedan att ta fram fyra olika undervisningsfilmer där olika läsrelaterade aktiviteter ur vår text omsätts i praktiken. I dessa filmer får vi se olika lärare undervisa och många av eleverna i filmerna är nyanlända.

    På Skolverkets läs- och skrivportal finns vår text, de olika undervisningsfilmerna samt en samtalsfilm där jag och några lärare samt en skolbibliotekarie samtalar om frågor som vår text kan väcka. Men jag tänkte även bädda in undervisningsfilmerna direkt här i inlägget eftersom jag tycker de är så väl värda att sprida.

    Sara Persson och hennes nyanlända elever åk 3-6 samtalar om en text:

    Hülya Basaran undervisar nyanlända elever åk 4-6 och låter dem närma sig en text genom att använda bilder:


    Suzanne Gynnhammar har textsamtal i so med nyanlända elever i åk 9:


    Björn Kindenberg använder Venn-diagram efter läsningen av texter i samhällskunskap åk 9:



    Är det sedan så att ni blir nyfikna på att veta lite mer om hur man kan arbeta språk- och kunskapsutvecklande och vill se fler konkreta exempel kanske denna spellista och detta inlägg kan vara av intresse:



    Annars har jag beskrivit några konkreta arbetsområden som jag genomfört i min egen undervisning av nyanlända som man kan läsa:


    Har du tips på bra länkar där lärare exemplifierar hur de arbetar med och undervisar nyanlända elever så får du mer än gärna lämna en kommentar. Kanske har du skrivit egna blogginlägg som du vill dela med dig av? Gör gärna det, många är nyfikna och vill läsa och lära mer.

    Tillägg 2014-12-01:

    Sara Persson (som du kan se i en av filmerna ovan) tipsar i kommentarsfältet om fyra inlägg där hon beskriver sitt arbete:

    https://hjartatskogshaga.wordpress.com/2014/04/30/att-jobba-med-atergivande-text-cirkelmodellen/
    https://hjartatskogshaga.wordpress.com/2014/09/29/lpp-for-nyanland-elev/
    https://hjartatskogshaga.wordpress.com/2014/03/11/210/
    https://hjartatskogshaga.wordpress.com/2014/10/26/en-fantastisk-lektion/

    0 0

    När det gäller ämnet svenska som andraspråk samt organisation och genomförande av undervisning för nyanlända elever får jag ofta många frågor. De flesta frågor finns besvarade på NCs webbplats under Vanliga frågor men ibland kräver frågorna att jag tycker till och ger min åsikt. De svaren väljer jag att publicera här på min blogg och jag kommer nu i ett antal inlägg svara på några frågor som jag ofta får ställda till mig.


    Hur tycker du att den bästa svenska som andraspråksundervisningen (i ordinarie klass) är organiserad?

    Det korta svaret på denna fråga är att den bästa undervisningen i svenska som andraspråk är organiserad utifrån, och anpassad till, varje elevs förutsättningar och behov. Men så enkelt är det ju inte.

    Undervisningen i sva, liksom all annan undervisning, "ska främja elevernas fortsatta lärande och kunskapsutveckling med utgångspunkt i elevernas bakgrund, tidigare erfarenheter, språk och kunskaper" (Lgr 11). Om vi ska organisera undervisningen utifrån våra elevers förutsättningar och behov krävs det att vi har stor kunskap om våra elever. Vi behöver således ta reda på så mycket vi kan om elevernas bakgrund, om deras språkutveckling (i svenska och i andra språk) och om elevernas tidigare erfarenheter och kunskaper för att kunna organisera och anpassa undervisningen på bästa sätt. Men det är ju inte heller så enkelt.

    Därutöver har vi en del organisatoriska frågor att ta hänsyn till. Som antalet elever som är i behov av undervisning i sva. Och vilka årskurser dessa elever går i. Sedan har vi frågan om lärarnas kompetens i svenska som andraspråk och hur många behöriga sva-lärare vi har tillgång till. Samt frågor som rör våra styrdokument och vilka rättigheter våra elever har. En väldigt vanlig fråga är exempelvis denna:


    Stor spridning i språkutvecklingen

    Något som brukar vålla problem när man funderar över hur man ska organisera undervisningen i sva är den stora spridningen när det gäller språkutvecklingen i svenska språket hos de elever som är i behov av undervisning i sva. Att ha helt nyanlända elever i samma undervisningsgrupp som elever som har kommit långt i sin språkutveckling på svenska är inte alltid optimalt. Oavsett om undervisningen i sva då sker i samma undervisningsgrupp som undervisningen i svenska eller om undervisningen i sva sker i en separat undervisningsgrupp.

    Vill du veta mer om hur man kan tänka när det gäller frågan om sva-undervisningen borde bedrivas inom svenskundervisningen eller separat rekommenderar jag att du även läser svaret på denna fråga:


    Men. En stor språklig och kognitiv spridning mellan eleverna behöver inte vara problematiskt utan faktiskt något man som lärare kan dra nytta av. Eleverna i gruppen kan då utmana och lära av och med varandra, samt komplettera varandra, på ett sätt som är svårt att få till i en grupp där alla exempelvis är nybörjare i svenska språket. Eller i en grupp som är för liten.

    Så. Om vi utgår ifrån att rektor har fattat välgrundade beslut om vilka elever som har behov av undervisning i sva, och om vi utgår ifrån att det finns behöriga och kompetenta lärare som undervisar i sva, hur ska vi då organisera undervisningen på bästa sätt?

    Svenska och sva i samma undervisningsgrupp?

    Om det är så att vi har lärare med dubbel behörighet i svenska och svenska som andraspråk kan man mycket väl tänka sig att man undervisar både i svenska och sva i samma undervisningsgrupp. Det kan vara en framgångsrik organisationsmodell, vilket Josefin Nilsson skriver om på Skollyftet:


    Är det så att man inte har tillgång till lärare med dubbel kompetens i svenska och sva kanske ett tvålärarsystem är att föredra om man ändå vill dra nytta av våra två svenskämnens likheter. Tvålärarsystem är dock en ekonomiskt dyr lösning som troligtvis leder till att elevgrupperna blir betydligt mycket större. Men det är ju inget som säger att man alltid behöver vara i samma klassrum bara för att man är två lärare som samplanerar och genomför undervisningen tillsammans. En stor elevgrupp kan delas i olika gruppkonstellationer, vid olika tillfällen, beroende på undervisningens innehåll och/eller elevernas förutsättningar och behov.

    För få sva-elever?

    "Men", tänker du kanske nu. "Vi har ju så få elever som är i behov av undervisning i sva. Och bara en behörig sva-lärare. Hur ska vi organisera?" Här får man helt enkelt göra en avvägning och fundera över om elevens andraspråksutveckling gynnas bäst av undervisning av sva-lärare i en undervisningsgrupp tillsammans med andra sva-elever i skolans övriga årskurser. Eller om lärare i svenska och lärare i svenska som andraspråk ska samplanera och genomföra undervisningen tillsammans på något sätt. Att parallellägga undervisningen i svenska och svenska som andraspråk är ofta av yttersta vikt för att eleverna som är i behov av undervisning i sva inte ska missa lektioner i andra ämnen.

    Är det så att det är svårt att hitta en organisationsmodell som fungerar behöver man som rektor/huvudman vidta åtgärder för att kunna säkerställa att eleven får sitt behov av undervisning i svenska som andraspråk tillgodosett. För vilka andra alternativ har vi? Att eleverna ska undervisas enligt kursplanen i svenska och sedan bedömas utifrån kursplanen i sva är varken en lagenlig eller en lyckad lösning. Att eleverna ska få "stödundervisning" i sva samtidigt som de får undervisning i svenska är inte heller ett hållbart alternativ. Att en sva-lärare erbjuder enskild undervisning eller undervisning i väldigt små grupper är inte heller alltid optimalt då elevernas språkutveckling oftast gynnas av rik interaktion tillsammans med andra klasskamrater. Här behöver vi vara väldigt tydliga med vilket behov eleven har. Behov av undervisning i svenska som andraspråk behöver nämligen inte alls vara likställt med behov av enskild "stödundervisning".

    Vad man skulle önska är att fler svensklärare fick goda förutsättningar att läsa in svenska som andraspråk via exempelvis Lärarlyftet eller kanske uppdragsutbildningar som arbetsgivaren köper in. På så sätt skulle vi både få fler behöriga lärare i sva samtidigt som vi skulle underlätta för fler elever att få undervisning anpassad till just deras förutsättningar och behov eftersom dessa lärare då har dubbel kompetens i svenska och sva.

    Separat sva-undervisning?

    Sedan kan det mycket väl vara så att vi har elever som är i behov av sva-undervisning i en mindre grupp. Eller som kanske är i behov av sva-undervisning med ett innehåll som inte överensstämmer med den övriga svenskundervisningens innehåll. En relativt nyanländ elev kan ha stora behov av att få sva-undervisning som utgår ifrån ämnesspråk i olika ämnen eller kanske sva-undervisning som handlar om att bygga upp ett vardagsspråk. Våra elever är olika och de har olika behov. Alltså behöver vi ha en såpass flexibel organisation att vi i undervisningen kan möta dessa olika behov.

    Så. Hur pass väl lyckades jag svara på frågan om hur vi organiserar sva-undervisningen på bästa sätt? Inte särskilt väl. För mitt svar kan ju egentligen inte bli något annat än det jag började med:
    Den bästa undervisningen i svenska som andraspråk är organiserad utifrån, och anpassad till, varje elevs förutsättningar och behov.
    Och även om detta är en stor utmaning så kan vi komma långt med kunskap om våra styrdokument och om elevens rättigheter. Vi kommer ännu längre om vi dessutom har rätt kompetens genom hela styrkedjan och en flexibel organisation där man har elevens lärande i främsta rummet. Så vi inte ramlar ner i fällan och anpassar undervisningen till organisationens förutsättningar och behov i stället för till elevens.

    0 0

    När det gäller ämnet svenska som andraspråk samt organisation och genomförande av undervisning för nyanlända elever får jag ofta många frågor. De flesta frågor finns besvarade på NCs webbplats under Vanliga frågor men ibland kräver frågorna att jag tycker till och ger min åsikt. De svaren väljer jag att publicera här på min blogg och jag kommer nu i ett antal inlägg svara på några frågor som jag ofta får ställda till mig.

    Hur tycker du att den bästa undervisningen i förberedelseklass ser ut?

    Detta är en väldigt stor fråga som inte alls är lätt att svara på. Jag har tidigare skrivit många inlägg om hur man kan undervisa nyanlända elever och jag har även beskrivit detta i min uppsats om språk- och kunskapsutvecklande arbetssätt för nyanlända. Men. Om jag nu ska försöka svara lite mer generellt på frågan ur ett organisatoriskt perspektiv så kräver det att vi först omformulerar frågan till

    Hur tycker du att man organiserar undervisning för nyanlända elever på bästa sätt?

    För att göra det lite enkelt för mig så tänker jag börja med att besvara frågan med tre olika filmer (från Skolverket) som belyser detta med mottagande, organisation och undervisning när det gäller nyanlända elever:



    Kartläggning av kunskaper

    Eftersom undervisningen ska organiseras utifrån, och anpassas till, varje elevs förutsättningar och behov, samt "främja elevernas fortsatta lärande och kunskapsutveckling med utgångspunkt i elevernas bakgrund, tidigare erfarenheter, språk och kunskaper" (Lgr 11), kräver det att vi tar reda på så mycket vi kan om elevernas bakgrund samt tidigare erfarenheter och kunskaper för att kunna organisera och anpassa undervisningen på bästa sätt. Vilket är anledningen till att kartläggning av nyanlända elevers kunskaper är oerhört viktigt för att vi ska kunna fatta välgrundade beslut om hur vi ska organisera och genomföra undervisningen.

    Organisera utifrån kartläggningen

    Så. Låt oss säga att vi har tagit reda på så mycket vi bara kan om elevens styrkor, tidigare kunskaper och erfarenheter. Vad gör vi då sedan med denna information? Förhoppningsvis använder vi vår nyförvärvade kunskap om eleven när vi fattar beslut om var och på vilket sätt eleven ska undervisas.

    Kartläggningen kanske visar att eleven behöver en stor del av undervisningen i en särskild undervisningsgrupp, en så kallad förberedelseklass. Men kartläggningen kan även visa att eleven skulle gynnas av undervisning i vissa ämnen direkt i en ordinarie klass (med hjälp av studiehandledning på modersmålet). Det kan även vara så att vi har en väldigt flexibel organisation där alla lärare har kunskap om hur man arbetar språk- och kunskapsutvecklande samt där det finns god tillgång till studiehandledare/modersmålslärare, flerspråkiga ämneslärare och behöriga svenska som andraspråkslärare. Då är det inte helt otänkbart att man kan direktinkludera fler nyanlända elever i ordinarie undervisning än vad man skulle kunna göra utan dessa resurser.

    Eftersom det är tämligen få skolor som har tillgång till alla de resurser som krävs för att i ordinarie undervisning kunna anpassa undervisningen till de nyanlända elevernas olika förutsättningar och behov är undervisning i förberedelseklass fortfarande vanligt förekommande. Och kanske även många gånger att föredra (tycker jag). Därför tänker jag skissa lite på hur man kan organisera undervisning i förberedelseklass.

    Flexibilitet

    Flexibilitet ett nyckelbegrepp. Även om vi har valt att organisera undervisning för nyanlända elever i form av förberedelseklassverksamhet måste vi kunna fatta andra beslut om det gynnar elevens språk- och kunskapsutveckling. De elever som med hjälp av t ex studiehandledning på modersmålet kan delta i ordinarie ämnesundervisning måste få möjlighet att göra det. Om inte i alla ämnen så kanske i några. Och tvärtom, de nyanlända elever utan skolbakgrund som börjar i svensk skola i de högre årskurserna måste få tillgång till alfabetiseringsundervisning anpassat till deras behov. Kanske som ett särskilt stöd om extra anpassning i undervisningen inte är tillräckligt.

    När man undervisar i förberedelseklass betyder flexibilitet även att vi måste acceptera det faktum att våra elevgrupper ständigt förändras och att det är en stor utmaning att "jobba ihop gruppen". Nya elever börjar, andra elever slutar. En del elever undervisas mer eller mindre på heltid i förberedelseklass medan andra elever kanske bara har några lektioner. Eftersom eleverna har individuella scheman innebär det att elever kommer och går mellan olika lektioner vilket ställer höga krav på den undervisande läraren i förberedelseklass.

    Förhållningssätt

    Förhållningssätt är ett annat nyckelbegrepp. Skolinspektionen konstaterar i deras senaste kvalitetsgranskning av utbildning för nyanlända elever (2014:3) att skolans förhållningssätt är avgörande för vilken undervisning de nyanlända eleverna får. Fokuserar vi på vad de nyanlända eleverna kan eller fokuserar vi på vad de inte kan? Ser vi de nyanlända eleverna som ett problem eller som en tillgång? Möts våra nyanlända elever av höga förväntningar? Utmanas de nyanlända eleverna i sitt lärande samtidigt som undervisningen erbjuder dem rätt grad och form av stöttning? Får eleverna använda sina modersmål som resurs i lärandet och använder vi alla deras språk som resurs i undervisningen? Våra svar på dessa frågor är avgörande för hur pass god undervisning de nyanlända eleverna får. Oavsett hur vi organiserar undervisningen.

    Kompetens

    Kompetens är ett tredje nyckelbegrepp. De nyanlända eleverna ska få undervisning i skolans alla ämnen precis som alla andra elever. Att undervisa nyanlända elever är komplext och kräver att man som lärare har kunskap om andraspråksinlärning och andraspråksutveckling. Som lärare behöver man även kunskap om hur elever lär på ett andraspråk och hur man i undervisningen kan underlätta för eleven att inte bara lära sig svenska utan även lära nya kunskaper på svenska samtidigt som eleven lär sig mer om svenska språket. Således behöver de nyanlända eleverna i förberedelseklass inte bara undervisas av behöriga sva-lärare utan även av ämneslärare som har kompetens i hur man lär på ett andraspråk. Därutöver är tillgång till kompetenta studiehandledare och/eller flerspråkiga ämneslärare en förutsättning för att nyanlända elever ska kunna fortsätta att utveckla sina kunskaper samtidigt som de utvecklar sitt svenska språk.

    När det gäller kompetens är det även viktigt att fundera över vilka arbetssätt vi väljer i undervisning av nyanlända för att eleverna ska utveckla både svenska språket och deras ämneskunskaper parallellt. Som bekant har de nyanlända eleverna inte tid att lära sig svenska först och utveckla kunskaper efteråt och det innebär att vi behöver ha stor kunskap om språk- och kunskapsutvecklande arbetssätt.

    Undervisa utifrån kartläggningen 

    När vi planerar och genomför vår undervisning är det av yttersta vikt att vi utgår ifrån elevernas förkunskaper och förförståelse. Återigen är den pedagogiska kartläggningen ett väldigt viktigt redskap för att vi ska kunna anpassa undervisningen till elevernas förutsättningar och behov. Inte bara när det gäller min egen undervisning utan jag behöver även dokumentera detta så ämneslärare och mottagande lärare kan ta del av, och fortsätta, detta kartläggningsarbete för att kunna planera den fortsatta undervisningen. Kartläggning av elevernas kunskap är således ett ständigt pågående arbete och ska ligga till grund för varje undervisande lärares planering av den undervisning den nyanlända eleven får.

    När det gäller kartläggning av nyanlända elevers kunskaper brukar frågan om kartläggningsmaterial dyka upp. Även om Skolverket nu håller på att ta fram ett nationellt kartläggningsmaterial så kan det vara viktigt att komma ihåg att kunskap och kompetens hos de lärare som genomför kartläggning verkar vara viktigare för kartläggningarnas kvalitet än det kartläggningsmaterial som används (Skolinspektionen 2013:4).

    Systematiskt kvalitetsarbete

    Systematiskt kvalitetsarbete är ytterligare ett nyckelbegrepp. För att kunna följa upp, analysera, dokumentera, planera och utveckla utbildningen, och således undervisningen, krävs det att vi vet vem och vilka som ansvarar för vad när det gäller att skapa förutsättningar för nyanlända elevers lärande. I det arbetet kan det vara en god idé att ta del av den checklista som Skolverket har tagit fram där detta synliggörs. Checklistan finns i Skolverkets informationsmaterial Att bana väg för nyanlända elevers lärande - mottagande och skolgång men jag har även laddat upp en nedladdningsbar version som ni kan använda:

    Utslussning och övergångar

    När det gäller utslussning och övergångar mellan förberedelseklass och ordinarie undervisning är detta ett stort utvecklingsområde (se t ex Nilsson & Axelsson (2013) "Welcome to Sweden"). Nilsson & Axelsson menar att det är en väldigt stor skillnad för eleverna att undervisas i förberedelseklass mot i ordinarie undervisning. Förberedelseklassen tenderar att bli en miljö som kännetecknas av starkt stöd men där eleverna i längden inte utmanas tillräckligt. Undervisningen i den ordinarie klassen blir det motsatta, en miljö som präglas av för stora utmaningar men avsaknad av rätt grad och form av stöttning. Därför är det viktigt att vi funderar över hur vi bygger broar mellan dessa olika undervisningsformer för att underlätta för de nyanlända eleverna. Skolinspektionens granskning (2014:3) visade att övergångarna underlättades på de skolor som arbetade systematiskt med kartläggning och där man hade ett gemensamt ansvar och en helhetssyn gällande de nyanlända eleverna. Övergångarna underlättades även eftersom de lärare som tog emot de nyanlända eleverna i ordinarie klass aktivt använde det kartläggningarna visade som utgångspunkt i sin undervisning.

    Jag har länge förespråkat det som jag kallar långsam utslussning som jag tycker är ett fungerande sätt att underlätta för övergången. Det innebär rent konkret att eleverna i förberedelseklass redan från första början har en klasstillhörighet och att de får vara med i den ordinarie undervisningen vissa lektioner i veckan. På så sätt får elever och lärare i den mottagande klassen och den nyanlända eleven möjlighet att under en längre tid lära känna varandra. Det skapar även möjlighet för lärare i förberedelseklass och mottagande lärare att samverka och samarbeta kring den nyanlända eleven. Och det underlättar för kollegiala samtal kring kartläggning och elevens språk- och kunskapsutveckling.

    Finns det ett bästa sätt att organisera undervisning på?

    Så. Hur organiserar vi undervisning i förberedelseklass på allra bästa sätt? Det går inte riktigt att svara på om vi inte vet vilka elever som finns i den klassen och vilka resurser vi har att tillgå. Ibland kan den bästa lösningen vara att organisera språkklasser där alla nyanlända elever talar samma språk. Ibland kan det vara att ha nybörjargrupper och fortsättningsgrupper. Eller så är den bästa lösningen att blanda så mycket vi bara kan och dra nytta av den språkliga och kognitiva spridningen mellan eleverna.

    Men det vi alltid måste ha i bakhuvudet är att vi ska organisera undervisningen så den gynnar elevernas språk- och kunskapsutveckling på allra bästa sätt. Det är nämligen lite väl ofta som jag hör talas om undervisning för nyanlända som mer är anpassad till organisationens förutsättningar och behov än till elevens. Och så ska vi ju inte ha det.


    0 0

    I senaste numret av Stockholms universitets personaltidning Universitetsnytt hittar ni en krönika av mig på sista sidan. En krönika om något som på sätt och vis sammanfattar min yrkesroll och mitt yrkesutövande. Nämligen engagemang.


    Går det inte att läsa krönikan via bilden så kan ni bläddra igenom hela tidningen nedan. Passa gärna på att även läsa artikeln "Perfekt svenska inte nödvändig för utländska lärare" som handlar om min kollega Aina Bigestans avhandling.


    0 0

    Politiker och andra beslutsfattare på nationell och lokal nivå. Detta blogginlägg är till er.

    "Var tredje lärare i grund- och gymnasieskolan saknar behörighet i de ämnen de undervisar i. Det ämne som har lägsta andelen tjänstgörande lärare med behörighet är teknik och svenska som andraspråk, detta gäller både grund- och gymnasieskola" - Skolverkets lägesbedömning 2015
    Att det saknas behöriga lärare pratas det ofta om. Men att det är just i ämnet svenska som andraspråk som bristen på behöriga lärare är så här stor pratas det inte lika ofta om. Hur kommer det sig?

    Att vårdnadshavare till elever, som undervisas av obehöriga lärare i svenska som andraspråk, inte skriker högt och protesterar är inte så konstigt. Många av dessa vårdnadshavare har varken insyn eller kunskap om svenska skolan eller deras barns rätt till behöriga lärare. Det är inte ens säkert att de vet/förstår att deras barn undervisas av en obehörig lärare. De kanske till och med tar för givet att lärare är behöriga i de ämnen de undervisar i. Jag menar, det vore ju det mest logiska.

    Så. Föräldrarna protesterar kanske inte. Men varför gör inte vi det? Vi som verkar i skolan. Vi som kan systemet och vi som vet vilka författningar som gäller. Varför är vi tysta?

    22 % av alla barn i förskolan har ett annat modersmål än svenska. Ungefär lika stor del av eleverna i svensk grundskola har utländsk bakgrund och under läsåret 2013/14 var, enligt Skolverkets lägesbedömning 2015, i genomsnitt omkring 4 procent av grundskolans elever nyanlända. Det är många barn och unga. Inte för att 20 % av eleverna är i behov av undervisning i svenska som andraspråk men tillräckligt många får inte den utbildning de har rätt till. För att vi saknar behöriga, och kompetenta, lärare i svenska som andraspråk.

    Så kan vi inte ha det. Så vad gör vi?

    Häromdagen fick jag frågan: "Har du några lämpliga idéer på hur man kan öka tillgången på lärare i svenska som andraspråk?" Och eftersom jag har rätt många idéer så blev det ett långt svar som jag nu även delar med mig av till er. För något måste vi göra. Helst igår. För våra elevers skull och för Sveriges framtids skull. Även om fler och fler studenter söker in till lärarutbildningar för att bli lärare i svenska som andraspråk så räcker det inte. Det krävs mer och här är mina förslag:

    Förändrad lärarutbildning

    Jag vill se en förändrad lärarutbildning där alla blivande lärare får kompetens i flerspråkighetsaspekter och andraspråksutveckling. Både som en del av den utbildningsvetenskapliga kärnan och som en del av ämnesdidaktiken för ämneslärare. Detta saknas idag och även inom förskollärarutbildningen finns stora brister inom detta område. Att enbart utbilda sva-lärare räcker inte eftersom alla lärare behöver ha kunskap om hur man lär och utvecklar kunskap i och på ett andraspråk.

    Ytterligare en tanke är att lärarstudenter kanske kan få en bonus av något slag om de utöver sin lärarutbildning väljer att komplettera med sva. Att vara so/sva-lärare eller no/sva-lärare är en kombination som är guld värd i skolan idag och som borde premieras eftersom det är en väldigt lyckad kombination. Men, det är tidskrävande att vidareutbilda sig och därför behöver detta kompenseras på något sätt.

    När det gäller lärarutbildning i svenska som andraspråk så borde det finnas delkurser som är riktade och fokuserade på undervisning av nyanlända. Många nyutbildade sva-lärare känner tyvärr att de inte är tillräckligt rustade för att möta nyanlända elever i undervisningen. Dessutom är behovet stort av kurser som är anpassade till sfi och svenska som andraspråk inom grundläggande vuxenutbildning. Kurser där det finns ett extra fokus på vuxenpedagogik och forskning om vuxnas andraspråksutveckling samt vuxnas alfabetisering och läs- och skrivutveckling. Ytterligare ett förslag är att skapa en lärarutbildning i svenska som andraspråk för undervisning av vuxna eftersom detta saknas idag.

    Dubbel behörighet i svenska och svenska som andraspråk

    Jag tycker att det är viktigt att på sikt underlätta för svensklärare att komplettera för att även få behörighet i svenska som andraspråk. Det är det mest ultimata sättet att säkerställa sva-kompetensen. Staten skulle kunna göra riktade satsningar för just svensklärare genom förbättrade förutsättningar för dem att genomföra Läslyftet. Vi borde även undersöka möjligheten att skapa anpassade kurser i svenska som andraspråk för svensklärare med tanke på de förkunskaper svensklärare, på t ex gymnasiet, trots allt ändå har. För att locka svensklärare att läsa sva via Lärarlyftet tänker jag mig riktade statsbidrag för huvudmän som låter svensklärare få studera på arbetstid t ex. Om vi får fler lärare med dubbel behörighet i svenska och sva skulle många organisatoriska ”problem” kunna lösas.

    Det finns även ett relativt stort antal pedagoger i skolans värld, t ex fritidspedagoger, som många vill läsa in svenska som andraspråk men som av olika anledningar inte får legitimation i sva trots lärarlegitimation i andra skolämnen. Här bör man se över behörighetsförordningen så vi inte stänger ute lärare som vill, men inte kan, bli behöriga i svenska som andraspråk.

    För att lösa dilemmat med att många svensklärare i åk 1-3 fick automatisk behörighet i sva, utan att ha varken utbildning eller kompetens i sva, skulle lärosätena kunna få i uppdrag att erbjuda huvudmän uppdragsutbildningar i läs- och skrivutveckling/inlärning på ett andraspråk. På så sätt skulle många lågstadielärare få ökad kunskap om hur de ska kunna undervisa i läsinlärning för elever som ska lära sig läsa på ett andraspråk. Här har vi nämligen ett gigantiskt problem, man märker inte förrän i åk 4-5 att andraspråkselevernas läsförmåga inte utvecklas i god takt eftersom de inte fått rätt grund. Detta påverkar deras hela skolgång och framtida skolframgång. Uppdragsutbildningarna skulle sedan kunna kopplas till ett gynnsamt statsbidrag av något slag så huvudmännen känner att det är relevant att köpa in en sådan till en lärargrupp som trots allt både är behöriga och legitimerade.

    Kompetensutveckling för lärare som undervisar nyanlända

    När det gäller just undervisning av nyanlända är kompetensutvecklingsbehovet enormt stort, även för de som redan är sva-lärare. Jag anser att det behövs riktade kurser på lärosäten i just denna fråga. Både när det gäller undervisning av nyanlända barn/unga och vuxna. När det gäller den grupp elevers behov som vi har svårast att möta, de elever med kort skolbakgrund, så behövs det verkligen kurser i läs- och skrivinlärning för äldre elever på samma sätt som lärare nu kan gå kurser i alfabetisering för vuxna. Här ser jag att det utöver regelrätta poängkurser via lärosäten även skulle kunna bli ett uppdrag till Skolverket som innebär att ta fram Läslyftet-liknande moduler i dessa frågor. Både kollegialt lärande för svensklärare som vill lära sig mer om sva men även fortbildningsmoduler för sva-lärare som fokuserar på utvecklad undervisning för nyanlända (den är ju tyvärr bristfällig på sina håll trots utbildade och behöriga sva-lärare…)

    Kompetensutveckling för rektorer

    Även rektorer behöver kompetensutvecklas i frågor som rör nyanlända (finns till viss del idag) men framförallt i frågor som rör undervisning i sva, alltifrån hur man tolkar författningarna och fattar välgrundade beslut om sva till hur man organiserar och leder undervisningen samt den pedagogiska utvecklingen utifrån de flerspråkiga och/eller nyanlända elevernas behov.

    Locka tillbaka behöriga sva-lärare

    Sedan kan man ju fundera över hur man kan locka tillbaka de sva-lärare som har behörighet och utbildning men som ändå inte undervisar nyanlända elever eller i svenska som andraspråk. Förbättrade förutsättningar att bedriva undervisning för denna elevgrupp är ett måste. Att arbeta som lärare i svenska som andraspråk innebär ofta väldigt soplitrade tjänster och mycket ensamjobb. Kunskapen om sva och andraspråksinlärning är ofta bristfällig hos ledning, förvaltning och nämnd vilket gör att många sva-lärare får kämpa hårt för elevernas rättigheter.

    Tjänsterna finns dessutom ofta i socialt ”tunga” områden och då måste man se över organisationen och hur man kan få till den flexibilitet som saknas idag. Att erbjuda tjänster med tvålärarsystem är en lösning. Eller en organisation som främjar flerspråkig ämnesundervisning. Eller kanske försteläraruppdrag med fokus på mer tid för att förbereda, genomföra och utvärdera undervisningen för att i det systematiska kvalitetsarbetet kunna ringa in och lyfta olika framgångsfaktorer som andra kan lära av? Ökade löner, såklart. Genomtänkt kompetensutveckling. Bättre elevhälsa där det finns kompetens om nyanlända, ptsd, flerspråkighet och dyslexi/språkstörning etc. Fler vuxna i skolan. Bättre förutsättningar för modersmålsundervisning och studiehandledning samt när det gäller SYV och skolbibliotek. Allt sådant här är av yttersta vikt för att man som lärare ska kunna orka och lyckas göra ett bra jobb när man arbetar med nyanlända elever och elever som är i behov av undervisning i sva (och alla andra ämnen också).

    Ny påbyggnadsutbildning

    Jag tycker att det är dags att vi på allvar börjar fundera över att skapa en påbyggnadsutbildning likvärdig med speciallärarutbildningen fast med fokus på flerspråkighet, andraspråksutveckling och språkutvecklande arbetssätt i alla ämnen. Att införa en sådan titel och roll i skolan är ett sätt att säkerställa både kompetensen hos lärarna i skolan och att just denna elevgrupp får den utbildning de har rätt till utifrån deras förutsättningar och behov. Dessutom skulle det kunna vara ett karriärssteg som innebär att man som lärare får en ny roll, ett nytt uppdrag (både undervisa och handleda kollegor) och större ansvar. Vilket krävs för att de nyanlända eleverna och alla andra elever med ett annat modersmål än svenska ska få en kvalitativ undervisning. Denna påbyggnadsutbildning skulle således kräva en lärarutbildning samt undervisningserfarenhet och jag ser stora vinster om även ma/no-lärare eller so-lärare skulle välja att vidareutbilda sig så det inte bara blir lärare i svenska och svenska som andraspråk som besitter kompetens om andraspråksutveckling och andraspråksinlärning.

    Så, sammanfattningsvis. Att enbart utbilda nya sva-lärare räcker inte. Vi behöver vidareutbilda redan befintliga lärare och även höja sva-kompetensen hos de som redan har den. Viktigt att komma ihåg i sammanhanget är att behörighetskraven är hälften så stora för sva om man jämför med svenska. Det är inte hållbart och säkerställer inte att eleverna får en kvalitativ och effektiv undervisning. Därför är dubbel kompetens i svenska och sva nästan ett måste och kanske den fråga som är absolut viktigast att prioritera (utöver att sfi-lärarnas kompetens måste säkerställas med tanke på de enormt låga behörighetskraven. Hur är det ens möjligt att det räcker med 30 hp i sva för att bli behörig sfi-lärare?)

    Politiker och beslutsfattare, detta inlägg är som sagt till er. Jag tror att ni kan hitta en och annan lösning i mitt inlägg som skulle kunna leda till att fler elever når skolframgång samtidigt som vi höjer statusen för ett ämne som alldeles för ofta behandlas styvmoderligt.

    Vad väntar vi på?

    ps. Hör gärna av er om ni vill diskutera detta vidare.

    0 0

    Jag har blivit inbjuden att delta i två olika seminarier under Almedalsveckan 2015 och båda seminarierna utgår ifrån frågeställningar som på ett eller annat sätt handlar om nyanlända elever. De båda seminarierna beskrivs på följande sätt:

    Vad behöver skolan för att integrationen ska fungera bättre?

    Ett frukostseminarium om att likvärdigheten i skolan sjunker och lärare saknas. Samtidigt står vi inför en ny utmaning – att hjälpa de nyanlända barn som flytt krig och förtryck. Skolan är nyckeln till integration, men hur ger vi alla elever det stöd de behöver? Hur tar vi tillvara den nya generationen barn och unga i Sverige?

    Nyanlända — hur ska skolan klara utmaningen?

    Flera kommuner tar på kort tid emot flera hundra nyanlända barn. Hur ska skolan lägga upp undervisningen för att dessa barn ska klara de svenska målen. Om alla ska gå i förberedelseklass, hur ska den då se ut? Forskare och nationella beslutsfattare ger sin syn på saken.
    Jag är i Almedalen som en del av mitt uppdrag på Nationellt centrum för svenska som andraspråk och eftersom vi alla som arbetar där är lärare i toppen (tack Lisa Rönnbäck för uttrycket) så är det som lärare jag deltar i samtalen. Detta innebär att trots att frågeställningarna är gigantiska så kommer jag i mina svar fokusera på det klassrumsnära perspektivet och utgå ifrån det vi lärare tycker är viktigt att utveckla och förändra för att nyanlända elever ska få den utbildning de har rätt till. Det som genomsyrar mina tankar och frågor är vikten av vårt förhållningssätt. Ser vi på eleverna som en tillgång eller ser vi på dem som ett problem? Är nyanlända elever vårt gemensamma ansvar eller är ansvaret någon annans? Jag tror ni vet hur mina svar lyder och jag hoppas ni håller med mig.

    För att sortera mina tankar inför Almedalen bad jag mina svenska som andraspråkslärarkollegor om hjälp med att prioritera vad som är viktigast att lyfta fram. Deras svar kan du ta del av via facebook, jag administrerar nämligen en grupp där vi bl a diskuterar undervisning av nyanlända och svenska som andraspråk. Med inspiration av mina kollegor ute i landet och utifrån mina egna erfarenheter så är detta är vad jag skulle vilja lyfta fram under seminarierna i Almedalen 2015. Men, eftersom jag bara har ett fåtal minuter på mig väljer jag att publicera den långa versionen här i ett blogginlägg.

    Skolor med stora utmaningar

    De skolor i Sverige som står inför de största utmaningarna när det gäller resultat är ofta samma skolor som tar emot många nyanlända elever. Detta är ohållbart och bidrar till ökad skolsegregation och minskad integration. För att råda bot på detta krävs stora insatser på både nationell och lokal nivå. Jag tror vi behöver tänka nytt när det gäller resursfördelningssystem och troligtvis kombinera detta med ökad statlig styrning på olika sätt. Jag kan till exempel tänka mig riktade stadsbidrag för sådant som ger effekt:

    • tvålärarsystem 
    • studiehandledning på modersmålet
    • utökad elevhälsa med fokus på flerspråkiga elevers specifika förutsättningar och specialistkompetens när det gäller flyktingar
    • bemannade skolbibliotek och fler studie- och yrkesvägledare
    • fortbildningsinsatser för att få fler behöriga lärare i svenska som andraspråk och ökad kompetens hos alla skolledare och lärare när det gäller nyanlända elevers lärande
    Jag vill även öppna upp för diskussion kring hur vi kan använda nyanlända-definitionen som ett led i resursfördelningen. Kan man tänka sig att varje individ, varje nyanländ elev, genererar ett extra statligt tilläggsbelopp så länge eleven definieras nyanländ (dvs 4 år)? På så sätt skulle huvudman/rektor inte behöva ta från den befintliga skolpengen för att bekosta studiehandledning på modersmålet och delvis undervisning i förberedelseklass (kan ju vara resurskrävande i form av ökad personaltäthet pga mindre elevgrupper) eftersom detta är behov som i stort sett varje nyanländ elev har. Om beloppet är kopplat till individen kan det även bidra till att nyanlända elever blir mer "attraktiva" för skolor som idag inte tar emot speciellt många och bidra till minskad skolsegregation. 

    Men. Här behöver man i så fall se över möjligheter för rektorer att kunna hålla budget trots en eventuell elevflytt, vilket redan idag är ett problem på sina håll. Att en skola inte kan planera långsiktigt och hållbart pga att de inte vet hur många elever som kommer att flytta in och flytta ut under ett läsår leder ofta till att klasser och tjänster är fyllda redan vid höstterminsstart. Detta drabbar nyanlända hårt eftersom de flyttar in och ut (de kan utvisas, bli kommunplacerade i annan kommun, flytta på eget bevåg, använda sig av fria skolvalet etc) när som helst under året. Att bygga en flexibel organisation under dessa förutsättningar är en utmaning för många rektorer.

    Vi behöver även fundera över hur vi kan locka fler kompetenta lärare till de skolor med de största utmaningarna. Och även om hög lön är ett väldigt bra sätt så kommer det inte att räcka. Här behöver vi utöver hög lön även fundera över sådant som väger upp för en oerhört socialt tung arbetsmiljö. Tänkbara alternativ skulle kunna vara tvålärarsystem, mer kompetensutveckling på arbetstid, mindre elevgrupper eller färre mentorselever, handledning, stärkt stöd i form av utvecklad elevhälsa, arbeta deltid men få betalt för heltid, många vuxna på skolan, lärarsekreterare... Listan kan göras lång.

    Eldsjälar eller hållbar skolutveckling?

    På lite för många håll runt omkring i Sverige är det eldsjälar som driver skolutveckling gällande nyanlända elevers lärande. Det är också ohållbart. Skolutveckling kan inte byggas på enskilda individers engagemang, kompetens och driv. Hela styrkedjan, från nationella och lokala politiker till huvudman, skolledare och lärare, måste ha kunskap om och insikt i frågor som rör mottagande och organisation av nyanlända elevers utbildning. När det brister i styrkedjan pga bristande kompetens eller för att man (omedvetet?) anser nyanlända elever vara någon annans ansvar så ger det negativa effekter på elevernas skolframgång. Således behöver vi se stora kompetenshöjande insatser på huvudmanna- och skolledarnivå för att implementeringen av kommande författningsförändringar kommer bli lyckad.

    Kompetensutveckling och fortbildning

    Utöver att vi har en enormt stor brist på utbildade och behöriga lärare i svenska som andraspråk saknar även många skolledare kompetens i hur man organiserar undervisning för nyanlända och hur man leder nyanländas lärare. På många håll ger detta negativa effekter i form av att undervisningen organiseras utifrån organisationens förutsättningar och behov i stället för elevens. Och så kan vi ju inte ha det.

    Därutöver är det akut behov av ämneslärare som har kompetens i hur man undervisar nyanlända eller åtminstone har kompetens i hur man arbetar språk- och kunskapsutvecklande så det gynnar flerspråkiga elevers lärande. Detta är nämligen inget som ingår i lärarutbildningen. Här behövs riktade insatser för att höja kompetensen hos alla lärare som möter nyanlända elever oavsett i vilket ämne de undervisar.

    Framgångsfaktorer

    Kartläggning av kunskaper

    Vi vet att det är en framgångsfaktor för nyanlända elever att undervisningen tar sin utgångspunkt i elevernas tidigare kunskaper och erfarenheter men för att realisera detta behöver vi lärare få ökad kunskap om hur man kan göra detta i praktiken när man inte har något gemensamt språk att kommunicera på. Även om Skolverket nu tar fram ett nationellt kartläggningsmaterial så vi ska kunna bedöma nyanlända elevers kunskaper så kommer det inte att räcka. Kartläggning av elevers kunskaper är inget man gör isolerat när den nyanlända eleven är helt ny utan det är en process som pågår under längre tid och som sedan blir en del av lärares ordinarie bedömnings- och dokumentationsprocess. Med den skillnaden att lärare och elev inte alltid förstår varandra. Vilket leder till att många nyanlända elever inte alls får undervisning anpassad till deras förutsättningar och behov. Här inser man ganska snabbt att det är oerhört viktigt att använda elevernas modersmål som resurs för att lyckas med detta.

    Studiehandledning

    Vi vet också att det är en framgångsfaktor att nyanlända elever får studiehandledning på modersmålet både för att fortsätta att utveckla sina kunskaper men också för att kunna förstå och ta till sig av undervisningen. Om vi vet att detta är en framgångsfaktor är det väldigt konstigt att vi inte ser större satsningar när det gäller resurser för ökad studiehandledning. Det är lika konstigt att vi inte ser mer satsningar på att öka studiehandledarnas kompetens och för att skapa bättre förutsättningar för studiehandledare i samarbete med ämneslärare kunna bedriva effektiv studiehandledning. På många håll i landet är studiehandledning på distans den enda tänkbara lösningen. En lösning som tyvärr ännu inte överensstämmer med rådande lagstiftning.

    Anpassad undervisning

    Ytterligare en framgångsfaktor är att undervisningen anpassas till den nyanlända elevens förutsättningar och behov. Det betyder att vi inte kan organisera undervisningen för nyanlända som om de nyanlända eleverna vore en homogen grupp. En del nyanlända elever kan med hjälp av studiehandledning direktplaceras och få undervisning i en ordinarie undervisningsgrupp. En del elever behöver få delvis undervisning i förberedelseklass och det finns även nyanlända elever som är i behov av anpassad studiegång i en särskild undervisningsgrupp. Att ställa olika modeller för organisation av undervisning för nyanlända mot varandra, och diskutera vilken modell som är mest effektiv, är inte den diskussion vi bör föra. Vi borde i stället diskutera hur vi kan få till en såpass flexibel organisation att vi inom en och samma skola, eller åtminstone huvudman, kan erbjuda våra nyanlända elever undervisning anpassad just till deras behov.

    Oavsett hur vi väljer att organisera undervisningen för nyanlända elever är det viktigt att vi arbetar för att de nyanlända eleverna är allas ansvar oavsett om deras undervisning sker i förberedelseklass eller inte. Det är också viktigt att undervisningen av nyanlända sker som en integrerad del av skolans övriga verksamhet och inte som en egen verksamhet vid sidan av. Och nej. Här menar jag inte bara förberedelseklassverksamhet i en lokal "längst ner, längst bort" där eleverna är mer eller mindre isolerade från annan undervisning i skolan. Det finns mängder av exempel på nyanlända elever som är fysiskt "integrerade" i en ordinarie klass men som ändå inte är en del av den ordinarie undervisningen. Kanske arbetar de med egna uppgifter. Kanske är de socialt utanför. Kanske förstår de såpass lite svenska att undervisningen "går över huvudet" på dem. Kanske har de inte tillgång till studiehandledare. Kanske har deras lärare inte tillräcklig kompetens i hur man kan undervisa nyanlända elever. Här krävs stora insatser för att öka medvetenheten kring vikten av vårt förhållningssätt (inkl vikten av höga förväntningar) och insatser för att öka vår kompetens att anpassa undervisningen. Vilket rent konkret betyder förbättrade förutsättningar för kollegialt lärande och för lärare att samarbeta men även ökade resurser så lärare kan ha ansvar för färre elever och på så sätt få tid för det som bevisligen ger effekt. God undervisning.

    Samarbete för att överbrygga de kritiska övergångarna

    Övergångarna mellan mottagningsenhet och skola eller förberedelseklass och ordinarie undervisningsgrupp har visat sig vara kritiska moment för nyanlända elever. Många gånger handlar det om avsaknad av rutiner eller att rutinerna inte har implementerats eller så används de inte som ett led i det systematiska kvalitetsarbetet. Det kan också handla om att information om eleven som framkommer i kartläggningssamtal och undervisning inte dokumenteras och förmedlas till mottagande lärare eller att den mottagande läraren inte vet hur man i undervisningen kan dra nytta av det som framkommit under kartläggningen. Kanske för att det saknas rutiner för detta, eller kompetens, men mest sannolikt eftersom det saknas samarbetsytor och tid för samarbete, dokumentation och överlämningar mellan lärarna. Här krävs det att vi tänker nytt för att viktig kunskap om den nyanlända eleven ska försvinna på vägen. Men det krävs även bättre förutsättningar för sva-lärare, ämneslärare och modersmålslärare/studiehandledare att gemensamt planera, genomföra och utvärdera undervisningen för att skoltiden ska bli en meningsfull helhet för eleven.

    Som ni märker är det mycket jag har att lyfta fram. Eller. Som vi har att lyfta fram. Avslutningsvis vill jag återknyta till det jag skrev i början. Om vikten av vårt förhållningssätt. Vikten av att se på elevernas möjligheter och fokusera på vad de kan i stället för att fokusera på vilka problem vi står inför och allt det som eleverna inte kan. Eller. "Problem är bara möjligheter i arbetskläder", som Mulle Meck säger.

    För helt ärligt så är det en fantastiskt utvecklande utmaning att undervisa nyanlända elever. Att möta elever från olika delar av världen med helt olika kulturella och språkliga bakgrunder berikar inte bara mig. Det berikar skolans alla elever och personal och det berikar hela vårt samhälle.

    0 0

    Äntligen kan vi ta del av min kollega Anniqa Sandell Ring​s masteruppsats: Att utforska nyanländas erfarenheter och kunskaper - om kartläggning som ett didaktiskt redskap i nyanlända elevers utbildning.

    Det är en fröjd att få läsa om lärare som på ett strukturerat och systematiskt sätt kartlägger de nyanlända elevernas tidigare kunskaper och erfarenheter för att både kunna organisera samt planera och genomföra undervisningen så den utgår ifrån elevernas förkunskaper samtidigt som den anpassas till varje elevs förutsättningar och behov. Kartläggning av nyanlända elever är en utmaning men det är en ännu större utmaning att låta det som framkommer i kartläggningen ligga till grund för planering och genomförande av den undervisning eleven sedan får.

    Om jag utgår ifrån mina egna erfarenheter inser jag snabbt att jag skulle vilja göra vissa saker annorlunda. Jag skulle velat använda våra lärarresurser på andra sätt. Jag skulle velat ha dubbel bemanning och samundervisa så som lärarna i Anniqas studie gör. Jag skulle velat använda modersmålslärarna och studiehandledarna på ett helt annat sätt än vi gjorde för att t ex kunna genomföra gruppkartläggningar inför ett arbetsområde.

    Uppsatsen väcker en hel del tankar och jag hoppas ni tar er tid att läsa den. Resultatdelen och diskussionsdelen lämpar sig väldigt väl som underlag för kollegiala samtal, tycker jag. Och har du inga kollegor att diskutera med är du välkommen att skriva dina tankar i facebook-gruppen Svenska som andraspråk. Här är t ex den tråd där jag tipsar om Anniqas uppsats.

    Sammanfattning av uppsatsen

    Här följer en lite längre sammanfattning av innehållet för er som inte hinner läsa uppsatsen just nu men som ändå är nyfikna:

    Syftet med fallstudien är att försöka närmare beskriva vad kartläggning är för slags fenomen genom att studera (via 21 st intervjuer och 18 st observationstillfällen) hur man på en skola arbetar med och tänker kring kartläggningsprocessen och olika kartläggande aktiviteter. Skolan har en förberedelseklass där eleverna placeras och de personer som studien utgår ifrån är klasslärarna Kim och Lo (som är lärare i NO/SVA resp SO/SVA - vilket också bestämde hur de delade upp kartläggningsaktiviteterna inom de båda ämnesblocken), modersmålslärarna Nilo och Pim samt eleverna Cam, Isa, Senja och Vally (eleverna är 9-11 år). Därutöver intervjuas rektor och en annan lärare som ansvarar för elevernas övergång till ordinarie undervisning.

    Kartläggning som en del av den formativa bedömningen

    Lärarna i studien såg de kartläggande aktiviteterna som en naturlig del av den formativa bedömningen och att informationen från de kartläggande aktiviteterna primärt syftade till att ligga till grund för planering av elevens fortsatta utbildning, på både en organisatorisk och innehållsmässig nivå. Klasslärarna och modersmålslärarna hade olika roller under de kartläggande aktiviteterna och det var klasslärarna som hade huvudansvar för att samla in information om eleverna. Flera språk användes under de kartläggande aktiviteterna och de kartläggande samtalen hade ofta en öppen och dialogisk struktur. Kartläggningsaktiviteterna sågs som en process över tid och påbörjades från elevens första dag i förberedelseklassen, främst i undervisningen men även utanför undervisningen via samtal med klasslärare och/eller en modersmålslärare.

    Kartläggande aktiviteter

    De kartläggande aktiviteterna genomfördes på olika sätt och fångade olika aspekter av elevens erfarenheter och kunnande. Kartläggningsaktiviteterna ägde rum både i och utanför undervisningen i förberedelseklassen och genomfördes på olika sätt:

    • samtal om elevens personuppgifter och bakgrund
    • samtal och uppgifter kring elevers skolerfarenheter och språk- och ämneskunskaper
    • iakttagelser av och samtal om elevens erfarenheter och kunskaper i allmänna skolsituationer 

    Kartläggningsaktiviteterna beskrivs i resultatdelen vilket gör att vi får en bra bild över vilken information lärarna eftersökte, hur de motiverade behovet av denna information och hur de gick tillväga för att inhämta den.

    Kartläggningsaktiviteternas effekt på undervisningen

    I studien blir det även tydligt vilken effekt kartläggningsaktiviteterna får på undervisningen. När lärarna med hjälp av de olika kartläggningsaktiviteterna fick mer och mer information om eleverna försökte de successivt anpassa undervisningsinnehållet så att det bättre stämde överens med elevernas egna förkunskaper. Utöver att lärarna anpassade undervisningen till elevernas förutsättningar och behov arbetade lärarna ämnesövergripande, vilket var gynnsamt för elevernas språk- och kunskapsutveckling.

    Lärarna använde sig av resultatet av de kartläggande aktiviteterna vid planering och genomförande av undervisning. Det fanns även en synlig och påtaglig kunskapsöverföring från kartläggningen till organisationen av och innehållet i undervisningen:

    • Informationen från kartläggningsaktiviteterna användes också för beslut om stöd, studiehandledning och planering av inriktningen på modersmålsundervisningen.
    • Klasslärarna ansåg också att elevernas styrkor synliggjordes genom de kartläggande aktiviteterna och att de därmed kunde utgå från dem i organisation och genomförande av undervisningen. Hur de bemötte eleverna, vilka förväntningar de hade på eleverna, påverkades av vad de fick fram genom kartläggningsarbetet.
    • Den samlade informationen om eleven låg till grund för en individuell planering för varje elev, både på en organisatorisk nivå (inslussning i ämnen i ordinarie undervisningsgrupp, gruppindelning i klassrummet, studiehandledning etc.) och på en detaljerad lektionsplaneringsnivå (ämnesområden, ord och begrepp, uppgifter etc.).

    Gynnande respektive hindrande faktorer

    Avslutningsvis kan vi i resultatdelen ta del av faktorer som (enligt klasslärarna och rektorn) gynnade respektive hindrade möjligheterna att man lyckades genomföra kartläggande aktiviteter som kunde användas som underlag för fortsatt undervisning:
    • Mottagande och de kartläggande aktiviteterna skedde på skolan av lärare som sedan mötte eleverna i undervisningen.
    • Att förberedelseklassens lärare sammanlagt hade en bred ämneskompetens.
    • Att alla involverade lärare hade kunskaper om nyanlända elever, om språk och kunskapsutvecklande arbetssätt och om kartläggningsarbete, samt upparbetade rutiner för kartläggningsprocessen.
    • Att såväl skolledning som involverade lärare hade tid för uppföljning och samverkan kring resultatet av kartläggningsaktiviteterna.
    • Dubbelbemanning i förberedelseklassen och en välstrukturerad studiehandledning.
    • Undervisning i förberedelseklass under elevernas första tid i skolan för att kunna fullfölja och också allsidigt ta tillvara informationen från kartläggningsaktiviteterna.


    Kartläggning på mottagningsenhet?

    När det gäller en av de gynnsamma faktorerna, nämligen att det fanns stora vinster med att kartlägga på skolan, tänkte jag kopiera in ett citat eftersom detta med kartläggning på mottagningsenheter är en högaktuell fråga för många av oss:

    "Alla deltagande lärare och rektor var överens om fördelarna med att skolan och förberedelseklasslärarna Kim och Lo ansvarade för kartläggningsprocessen. I kommunen hade enligt lärarna och rektorn en ny mottagningsenhet öppnat, som bland annat skulle ansvara för kartläggning av nyanländas bakgrund och kunskaper. Kim resonerade om fördelarna med kartläggning på skolan och jämförde med om kartläggningsaktiviteterna skulle ha genomförts på en central mottagningsenhet:
    För oss känns det väldigt naturligt att koppla kartläggning till undervisningen, att vi gör mycket av den i klassrummet. För gör vi en uppgift som de också lär sig nånting av, som vi också jobbar vidare med sen, än att man kanske kartlägger centralt och så får man ett papper på vad den här eleven kan, det känns naturligare att man gör det i det sammanhanget som man jobbar tycker jag (Kim, 141119). " (Sandell Ring 2015, s. 72)
    Referens:
    Sandell Ring, Anniqa, (2015). Att utforska nyanländas erfarenheter och kunskaper. Om kartläggning som ett didaktiskt redskap i nyanlända elevers utbildning. Masteruppsats Göteborg : Göteborgs universitet

    0 0

    Betyget F, det vilka säga ett icke godkänt betyg, är det verkligen logiskt att använda för att betygsätta nyanlända elevers kunskaper? Ett icke godkänt betyg borde förutsätta att skolan har gett eleverna förutsättningar för att nå ett godkänt betyg, har skolan verkligen gjort detta när det gäller elever som är nyanlända? Är betyget F ett kraftfullt verktyg för att informera skola, vårdnadshavare och elev om hur den nyanlända eleven ligger till kunskapsmässigt? Jag är tveksam.


    Betygssystemet inte anpassat för nyanlända


    Vid varje terminsslut blir det tydligt att vårt betygssystem inte riktigt är anpassat efter de nyanlända elevernas förutsättningar och behov. Frågorna från lärare är många. Många tycker det är svårt, eller rent ut sagt fel, att sätta ett icke godkänt betyg på nyanlända elevers kunskaper med tanke på att de inte fått undervisning på samma sätt som elever som har gått alla sina skolår i svensk skola. Men sådant är regelsystemet. Nyanlända elever ska få undervisning i skolans alla ämnen och betyg ska sättas i alla ämnen eleverna får undervisning i, precis som för alla andra elever.

    "Men", säger en del lärare. "Det är så orättvist. Nyanlända elever kämpar så hårt, utvecklas i en god takt och når ändå inte upp till ett E. Måste vi verkligen sätta F?"

    Ja. Det måste vi. Jag håller med om svårigheterna och att det många gånger känns fel. Men vi får inte glömma bort att även nyanlända elever kan få godkända betyg. De behöver till exempel inte visa sina kunskaper på svenska och många av våra nyanlända elever har faktiskt kunskaper med sig som kan leda till godkända betyg i olika ämnen. Vilket kräver att vi kartlägger elevernas kunskaper och gör en bedömning genom att ställa elevernas kunskap i relation till de kunskaper en elev ska ha uppnått vid betygstillfället i förhållande till kunskapskraven i åk 6 eller 9. Vilket inte är helt enkelt eftersom det behöver göras på ett, för eleven, starkt språk. Har en nyanländ elev t ex tillgång till en flerspråkig lärare kommer troligtvis den eleven ha större möjligheter att kunna visa sina kunskaper, och få ett godkänt betyg, än en elev som behöver visa sina kunskaper på svenska.

    Vet vi verkligen att eleverna inte har nått godkända resultat?


    Ett icke godkänt betyg innebär att eleverna inte har utvecklat tillräckliga kunskaper relaterat till kunskapskraven. Det borde även innebära att vi, när vi sätter ett F, verkligen vet att eleverna inte har dessa kunskaper och att de inte har nått godkända resultat. När det gäller nyanlända elever vet vi att dessa elever inte kan visa dessa kunskaper på svenska men vi vet inte alltid om de har de egentliga kunskaperna på ett annat språk. För vi kan inte alltid ta reda på detta eftersom vi inte har ett gemensamt språk att kommunicera på. Detta faktum bidrar inte till en likvärdig bedömning.

    Det finns ett par tänkbara lösningar. En lösning är att vi enbart bedömer elevernas kunskaper via svenska språket - vilket skulle leda till att antalet F bland nyanlända elever ökar och troligtvis bidrar till sänkt motivation. En annan är att vi inte betygsätter nyanlända elevers kunskaper alls. Vilket inte heller är en hållbar lösning eftersom "Att få sina kunskaper erkända och bedömda genom att få betyg i ett eller flera ämnen, även om man inte behärskar det svenska språket, är en viktig bekräftelse på att det man kan har ett värde" (Skolverket - Allmänna råd).

    Byt ut F mot skriftligt omdöme


    Så. Hur kan vi lösa detta? Mitt förslag är att betyget F inte ska användas under de år elever definieras som nyanlända. Med tanke på signalvärdet ett icke godkänt betyg har och med tanke på att skolan har ett stort ansvar för att eleverna ska nå godkända betyg anser jag att betyget F bör bytas ut mot en skriftlig individuell utvecklingsplan där man ger omdömen om elevens kunskapsutveckling i förhållande till kunskapskraven i de ämnen som eleven får undervisning i och sammanfattar vilka insatser som behövs för att eleven ska nå kunskapskraven och i övrigt utvecklas så långt som möjligt inom ramen för läroplanen. Precis som det ser ut i årskurs 1-5, således.

    Vi har nu, sedan 1 januari 2016, en definition på vilka elever som är nyanlända:
    Med nyanländ avses den som
    1. har varit bosatt utomlands,
    1. nu är bosatt i landet, och 
    1. har påbörjat sin utbildning här senare än höstterminens start det kalenderår då han eller hon fyller sju år.
    En elev ska inte längre anses vara nyanländ efter fyra års skolgång här i landet.
    Varför inte använda definitionen även när det gäller betygssättning? De nyanlända elever som kan visa sina kunskaper på svenska eller på något annat språk ska självklart få sina kunskaper värderade och bedömda genom att få ett godkänt betyg - som alla andra elever i svensk skola. Det är det icke godkända betyget som jag inte anser fyller någon som helst funktion när det gäller dessa elever. En del elever kan nå godkända betyg på kort tid, andra behöver längre tid, och så fort de når E-nivån ska de få ett betyg.

    Idag behöver ett F kompletteras med en skriftlig bedömning av elevens kunskapsutveckling i ämnet. Jag anser att en individuell utvecklingsplan med omdömen är ett betydligt mer kraftfullt verktyg för elevernas kunskapsutveckling och för min undervisning. Dessutom skulle utbytet av ett F mot ett omdöme vara en motivationshöjande insats som skulle stärka många nyanlända elevers självkänsla och självförtroende. Även om vi inte betygsätter våra elever, utan deras kunskaper, är ett icke godkänt betyg ofta en hård smäll för nyanlända elever som anser att de har presterat enormt.

    Jag ska avsluta med att poängtera att jag vet att denna fråga är något kontroversiell. Flera håller inte med mig men jag vet att det är många lärare och nyanlända elever som tycker ett icke godkänt betyg är högst problematiskt. Och därför bör frågan diskuteras. Så, vad tycker du?

    0 0

    "Hur kan kvaliteten på lärarutbildningen höjas?"
    Det är kvällens #skolchatt-ämne (på twitter kl 20-21) och eftersom jag inte kommer att kunna delta vill jag kasta in några snabba tankar i samtalet. För det första indikerar frågan att lärarutbildningen idag håller en låg kvalitet, det är såklart inte alltid fallet. Däremot kan kvaliteten alltid höjas och i det här inlägget kommer jag punkta ner några tänkbara utvecklingsområden. Vinsten med mina förslag är inte enbart att lärarutbildningen blir bättre utan att vi även kommer att få nyexaminerade lärare som får en bättre ingång in i läraryrket och verksamma lärare som får en kontinuerlig professionell utveckling.Vilket kommer gynna svensk skola och vårt framtida Sverige.


    Utveckla övningsskolorna med fokus på att omsätta teori i praktik

    Lärosätena behöver en närmare koppling till verksamheten och därför behöver vi utveckla fler övningsskolor där verksamma lärare är lärarutbildare på riktigt - och inte bara vfu-handledare utan tid eller förutsättningar för att kunna göra ett bra jobb. Lärarstudenter idag lämnas ofta ensamma till att försöka omsätta teori i praktik eftersom metodikkurserna ofta lyser med sin frånvaro. Den lärarstudent som har tur att få en kompetent vfu-handledare med tid för uppdraget kommer därför att få en bättre lärarutbildning än de kursare som inte har lika stor tur. Så kan vi inte ha det och övningsskolor tror jag är ett bra sätt att höja kvaliteten på både lärarutbildningen och på undervisningen i stort på övningsskolorna. Alltså borde vi ha betydligt fler övningsskolor.


    Fler verksamma lärare på lärarutbildningen

    Lärarutbildningen behöver verksamma lärare. Lärarutbildningen behöver såklart även lektorer och forskare som är specialister i sina olika ämnen men läraryrket är mer än ämneskunskaper och för att lärarstudenter ska bli tillräckligt rustade måste de även ha tillgång till universitetslärare som har färsk erfarenhet av att undervisa i skolan. Men. Ska vi ha adjungerade adjunkter på lärarutbildningarna (de som har två olika 49/51-tjänster) måste de ha rätt förutsättningar för att kunna undervisa både på lärarutbildningen och på sina egna skolor. Att låta de adjungerade adjunkterna arbeta 40/40/20 - där 20% av arbetstiden är ställtid samt reflektionstid mellan de båda tjänsterna (som båda arbetsgivarna får vara med och betala) skulle gynna alla inblandade. Dessutom måste vi höja lärarlönerna på lärarutbildningarna om vi ska kunna locka lärare dit. Idag får förstelärare i Stockholm gå ner ca 6 000 kr/mån när de får en tjänst på Stockholms universitet - vem vill göra det? Ingen. Vilka ska då undervisa framtidens lärare?


    Inför karriärssteg på riktigt för verksamma lärare

    Vi har karriärstjänster i svensk skola som inte är definierade eller kopplade till specifika uppdrag. Hur den reformen kunde genomföras övergår mitt förstånd så här måste vi göra om och göra rätt. Mitt förslag är enkelt. Inför tydliga steg i professionsutvecklingen för lärare. Titta gärna på hur andra länder gör (t ex Australien: Australian Professional Standards for Teachers) och se till att nyexaminerade lärare kliver in i en skola där det är självklart att lärare ständigt utvecklas. Lärare behöver, liksom läkare, ha verksamhetsförlagd utbildning efter avslutad utbildning på ett lärosäte. Vi behöver inte kalla det för AT/ST-tjänster men vi behöver låta nya lärare få undervisa med stöd av mer erfarna lärare, precis som läkare inte får praktisera medicin helt på egen hand när de är nya läkare. Den som handleder en nyexaminerad lärare ska ha ett specifikt uppdrag att göra detta och det ska finnas förutsättningar för att samplanera och samundervisa samt att utvärdera tillsammans efteråt.

    Ett stort problem vi har i svensk skola idag är att nyexaminerade lärare kastas in i undervisning som de ska genomföra på egen hand. Dessutom får de ofta tjänster som ingen annan vill ha (läs "jobbiga" klasser, "tuffa skolor" etc). Vilken kvalitet får vi då? Lika lite som våra elever ska lämnas ensamma i undervisningen (dvs "eget arbete") så ska våra nyblivna lärare lämnas ensamma i lärarutövningen. Här krävs system så lärare kan fortsätta att utvecklas under hela arbetslivet (läs gärna mer om hur detta kan gå till i länder som har bättre resultat än vi: Beyond PD:Teacher Professional Learning in High-Performing Systems) där handledning av nyexaminerade lärare, tydliga professionsutvecklingssteg kopplat till karriärsstjänster samt tydligt pedagogiskt ledarskap är viktiga delar som komplement till kompetensutveckling. Det högsta steget i den australienska utvecklingstrappan heter "Lead". Där har vi våra förstelärare. Där har vi lärare som kan, och ska, leda andra lärares utveckling. Att undervisa blivande lärare (i form av att arbeta på en övningsskola) och handleda nyexaminerade lärare är därför en viktig del av arbetet för att vi ska få en kvalificerad lärarutbildning OCH höja kvaliteten på undervisningen för alla. Lärare måste få se andra lärare undervisa för att kunna utveckla sin egen undervisning. Därför måste lärartjänsterna skapa förutsättningar för lärare att samundervisa och observera varandra för att kunna säkerställa hög kvalitet och likvärdig utbildning. Det är galet att så inte är fallet idag när vi vet att det är en viktig framgångsfaktor i de länder där man har högre kvalitet på undervisningen.


    Mer aktionsforskning och specialisering för lärare

    Vi vet för lite om vad som verkligen gör skillnad i undervisningen och därför behöver vi mer praktiknära forskning, gärna i form av aktionsforskning eller lesson/learning study. Alla som har fått besök av en forskare vet hur utvecklande det är och varför inte slå två flugor i en smäll, fler lärare/forskare som forskar på undervisning kommer leda till att fler lärare utvecklar sin undervisning.

    Ytterligare en sak som behövs är fler möjligheter för lärare att specialisera sig. Ska man införa ett AT/ST-system för lärare behöver vi fler specialiseringar än specialpedagogik. Jag har redan bloggat om ett förslag på en ny påbyggnadsutbildning likvärdig med speciallärarutbildningen fast med fokus på flerspråkighet, andraspråksutveckling och språkutvecklande arbetssätt i alla ämnen. Jag tänker att det finns många specialiseringar vi behöver inom de olika ämnena men även läsinlärningsspecialister och en massa andra områden som man kan få vidareutbilda sig inom. Gärna då i kombination med praktiknära forskning och handledning av lärarstudenter.


    Lärarstudenter måste vara rustade för att möta svenska barn

    Tyvärr är det så att lärarstudenter idag inte får en utbildning som ger dem tillräckligt med redskap att anpassa undervisningen till alla de barn och elever som de kommer att möta i förskola och skola. De barn som växer upp i Sverige idag har olika bakgrund och kan olika språk. Och alla elever är olika. En del har neuropsykiatriska funktionsnedsättningar, en del har läs- och skrivsvårigheter, en del ska lära på sitt andraspråk, en del är nyanlända, en del har språkstörningar och så vidare. Vi kan inte ha en lärarutbildning där lärare inte får tillräckliga redskap för att kunna undervisa alla elever. Jag menar såklart inte att alla lärare måste vara specialister, absolut inte. Vi kommer behöver många speciallärare och lärare i svenska som andraspråk men om 25% av barnen i förskolan har ett annat modersmål än svenska behöver alla förskollärare ha kunskap om vad som skiljer förstaspråksutveckling från andraspråksutveckling. Har 20% av eleverna i grundskolan utländsk bakgrund behöver alla lärare ha kunskap om hur man kan undervisa för att eleverna ska utveckla svenska språket parallellt med ämneskunskaperna. Om tre av tio barn med npf inte får det stöd de behöver i skolan behöver alla lärare kunskap om hur man kan underlätta och stötta dessa elever genom hela skoldagen.

    Det finns såklart många, många fler perspektiv som behöver genomlysa lärarutbildningen men om vi ser hur verksamma lärare och skolledare idag skriker efter kompetensutveckling i språk- och kunskapsutvecklande arbetssätt för att gynna nyanlända och flerspråkiga elevers lärande är det väldigt, väldigt konstigt att detta inte ingår i lärarutbildningen. Åtgärda detta omedelbart, tycker jag. Vi pratar om en fjärdedel av Sveriges barn. Vilken lärare som utbildas idag kommer inte möta en elev med utländsk bakgrund? Vi behöver en lärarutbildning som är anpassad till vårt Sverige och vi behöver lärare som är rustade för att möta svenska barn i undervisningen.

    Lyssningstips inför #skolchatt: "Utbilda färre lärare", Min kollega Lisa Gannå pratar med Didaktorn om hur vi kan höja kvaliteten på lärarutbildningen.


    0 0
  • 04/14/16--09:49: Anna Kaya säger upp sig
  • Ja. Rubriken stämmer. Det var med tårar i ögonen som jag igår meddelade mina lärarkollegor att jag från i höst inte kommer att arbeta kvar som lärare på Norrbackaskolan i Märsta, Sigtuna kommun. Det är ett beslut som gör ont. För egentligen vill jag inte sluta. Men en ny rektor och en ny organisation har lett till att min tjänst som sva-handledare försvinner och jag har därför bestämt mig för att försöka hitta en annan, liknande tjänst någon annanstans. Men en annons för en sva-handledartjänst har jag nog aldrig sett, så det kanske är ett jobb som får hitta mig snarare än tvärtom.

    Två kompletterande jobb

    Sva-handledare, tänker ni. Vad är det för tjänst? Varför undervisar inte Anna? Det hör till saken att jag har två jobb. Sedan 2012 arbetar jag deltid på Nationellt centrum för svenska som andraspråk (NC), vid Stockholms universitet och där har jag möjlighet att få arbeta med frågor som rör svenska som andraspråk, undervisning av nyanlända elever och lärares fortbildning och kompetensutveckling på en nationell nivå. Vilket är väldigt utvecklande, utmanande och lärorikt men jag har ändå inte velat släppa skolan helt. Jag har velat ha en fot kvar för jag vill arbeta med att utveckla skolan både på nationell och lokal nivå samtidigt. Vilket jag har haft turen att få göra. Jag har varit stolt och glad över att ha två olika jobb som har gynnat och kompletterat varandra på ett perfekt sätt.

    Den senaste tiden har jag arbetat 20 % i skolan och 80 % på NC. Att undervisa på 20 % på en F-6 skola är svårt. Eleverna behöver mer kontinuitet än att träffa en lärare en gång i veckan och det är lätt hänt att man blir vikarie eller att man får hoppa in och hjälpa till där det behövs. Min förra rektor var tydlig med att hon ville dra nytta av min kompetens på det mest effektiva sättet. Därför inrättade hon en tjänst, eller kanske snarare en roll, som var skräddarsydd till mig. Den tjänsten kallades svenska som andraspråkshandledare, eller sva-handledare kort och gott.

    Sva-handledare, vad är det?

    Tjänsten som sva-handledare innebär att jag på mina 20 % handleder kollegor genom att jag observerar deras undervisning och att vi tillsammans har efterföljande, reflekterande samtal utifrån det kollegorna väljer att vi ska fokusera på. Oftast är det fokus på att utveckla undervisningen så den blir mer språk- och kunskapsutvecklande eller fokus på att anpassa undervisningen till nyanlända elevers förutsättningar och behov. Mina kollegor kan även ha andra önskemål som är av mer allmändidaktisk karaktär eller kanske ur ett "ledarskapet i klassrummet"-perspektiv. Ibland har jag varit med och planerat undervisningen och ibland har jag även modellat undervisning i en kollegas klass. Det har sett väldigt olika ut beroende på vilken kollega jag arbetat med och den kollegans önskningar och behov.

    Utöver att jag handleder kollegor har jag även ett uppdrag som samtalsledare i Sigtuna kommuns skolutvecklingssatsning Sigtunaboxen, där fokus är bedömning för lärande, IKT och språkutvecklande arbetssätt. Att vara samtalsledare innebär att man leder ett lärande team på skolan där vi tillsammans lär av och med varandra, en handledningsmodell som utgår ifrån Dylan Wiliams TLC-format (teacher learning community). En satsning som min skola nu tar en paus ifrån för att i stället kliva på Läslyftet, så mitt uppdrag som samtalsledare försvinner också således från i höst.

    Varför inte undervisa?

    Jag älskar att undervisa. Och en vacker dag är jag tillbaka i klassrummet och undervisar, troligtvis nyanlända, elever. Men då på heltid. Att hålla hög kvalitet när man undervisar på 20 % är väldigt svårt och det är varken rätt för eleverna eller för mig. För mig är det viktigt att jag kan göra ett bra jobb och därför vill jag i nuläget inte komplettera min tjänst på NC med att undervisa. Jag vill komplettera min tjänst på NC med att bidra till förbättrad undervisning genom att jobba med lärares lärande. Och i rimlighetens namn borde väl det ge större effekt i längden om jag använder min kompetens till att få lärare att utveckla sin undervisning, så det gynnar många elever, än att jag undervisar få elever själv?

    Vem är Anna Kaya?

    Men vem är jag och vad har jag för kompetens? Jag är från början utbildad, och legitimerad, grundskollärare i sv/so åk 1-7. Efter lärarutbildningen har jag studerat svenska som andraspråk och har därför legitimation även i sva åk 1-9 samt i sva på gymnasiet. Dessutom har jag fortsatt mina studier och läser just nu på masterprogrammet i språkvetenskap med inriktning mot svenska som andraspråk. Jag har främst undervisat nyanlända elever sedan jag började arbeta som lärare 1999 men jag har även haft sva-undervisning i ordinarie klasser. 2012 fick jag den fantastiska utmärkelsen Svenska akademiens svensklärarpris för att jag genom min "gärning har stimulerat intresset hos unga människor för svenska språket och litteraturen".

    Under 2012/2013 fick jag möjlighet att gå en kursledarutbildning "Vägar till skolframgång", en utbildning som syftade till att vi deltagare skulle utveckla vår kompetens kring undervisning som gagnar andraspråkselevers skolframgång. Målet var att vi efter genomgången kurs skulle kunna planera och genomföra kompetensutvecklingsinsatser för kollegor i den egna kommunen med fokus på flerspråkiga elevers språk-, läs- och skrivutveckling i alla ämnen. Jag fick tyvärr inte denna möjlighet i min kommun men min dåvarande rektor ville gärna att jag skulle genomföra en kompetensutvecklingsinsats på min skola. Därför ledde jag under ett läsår en språkutvecklingsgrupp för de lärare som inte deltog i matematiklyftet.

    Mer information om mina arbetsplatser och min utbildning hittar du på min linkedin-sida och vill du lära känna mig lite bättre kan du läsa en helt ny intervju med mig i Universitetsnytt.


    Så. Hade jag gärna fortsatt att vara sva-handledare på Norrbackaskolan? Ja, verkligen. Men man får inte alltid som man vill. Och vem vet, det finns kanske någon annan skola norr om Stockholm som är intresserad av en sva-handledare eller sva-utvecklare på deltid? Då är ni varmt välkomna att höra av er.

    Tack Norrbackaskolan!

    Tusen tack till alla elever och kollegor på Norrbackaskolan, och ett extra tack till min förra rektor Merja Olkinuora för att du alltid trodde på mig, jag har lärt mig så otroligt mycket av er alla. Förhoppningsvis korsas våra vägar snart igen. Om inte annat ses vi säkerligen i det utvidgade kollegiet via sociala medier.


    0 0

    Jag läser en artikel i Lärarnas Nyheter där tre lärare berättar om att undervisa nyanlända elever. De beskriver det som svårt och stimulerande. Det är en rätt bra sammanfattning.

    Jag tänker framförallt på läraren "Caroline" som upplever att arbetet inte alls är på samma sätt som hon hade förväntat sig:

    Hon upplever en stor skillnad mellan att ha enstaka nyanlända elever i en klass och ha en hel klass med nyanlända. Eleverna har varierande skolbakgrund. Alla bär på tuffa upplevelser som hon nästan dagligen måste hantera. De flesta behöver få individuella uppgifter och Caroline känner att hon inte räcker till för alla. Undervisningen i klassen hackas sönder när elever går ifrån för att slussas ut i andra ämnen med sina egna klasser. 
    — Det låter bra att ha en förberedelseklass men arbetet blev inte alls som jag tänkt mig. Min plan var att jobba mer språkinriktat i små grupper, men när man får nya elever var femte vecka går inte det, säger hon bekymrat.

    Jag känner igen det där. Så väl.

    Jag vet inte hur många gånger jag har brottats med tankar kring hur man ska individanpassa undervisningen i en grupp där spridningen är så enorm som den är i en förberedelseklass. Även jag har stått ensam utan tillräckligt med utbildning och kunskap. Dessutom utan någon att fråga. Som jag hade önskat att det på den tiden fanns sociala medier där man kunde ställa frågor till mer erfarna kollegor.

    "Caroline" i artikeln nämner t ex NCs facebook-grupp Svenska som andraspråk, den är en guldgruva för många. Även för mig. Jag är oerhört tacksam för alla engagerade och driftiga lärare som deltar i samtal och hjälper varandra med tips, idéer och lägger tid på långa, utförliga svar. Jag vet att jag inte är ensam om att tycka att det är en av de bästa lärargrupperna på facebook och jag vill passa på att tacka er alla som bidrar och gör gruppen till den givande grupp det faktiskt är.

    En av anledningarna till att jag började blogga var för att skriva av mig och för att hitta fler sva-lärarkollegor. En av anledningarna till att jag startade facebook-gruppen var att underlätta för andra sva-lärare att hitta kollegor som man kan lära av och tillsammans med. En annan anledning var för att vi på NC enkelt ska kunna kommunicera och interagera med lärare och skolledare i frågor som rör svenska som andraspråk och nyanlända elever. För det behövs. Som jag hade önskat att det, då när jag var ny lärare, fanns ett forum med personer som hade kunnat tipsa mig om läsvärda artiklar, nya böcker, intressanta läromedel och dessutom ett forum där jag kunde diskutera undervisning och ställa alla mina miljoner frågor för att tänka högt tillsammans med andra. I och med sociala medier och vår digitaliserade värld finns helt nya möjligheter. Känslan av ensamhet blir mindre.

    "Caroline" nämner upphackad undervisning och jag känner igen det där så väl. Jag vet inte hur många gånger jag slitit med individuella, färgade scheman för att underlätta för mig och för mina elever. Ena lektionen har man fem elever. Andra tolv. En elev slutar och en elev börjar. En utvisas och en flyttar till en annan kommun. Att vara flexibel fick en helt ny innebörd och det här med att planera och genomföra undervisning i en ständigt föränderlig elevgrupp skapar utmaningar som stundom var omöjliga att lösa. Och ibland gick det riktigt bra. Individuella uppgifter till olika elever är däremot något som jag har försökt undvika så långt jag har kunnat. Fast det var först när jag började utveckla min undervisning så den blev mer språk- och kunskapsutvecklande som jag insåg att det inte var uppgifterna som behövde variera mellan eleverna. Alla elever kan till stora delar arbeta med samma uppgifter men det är graden och formen av stöttning som måste variera så alla ska lyckas. Det låter enklare än det är. Men jag är glad att jag valde att vidareutbilda mig och att jag vågade testa genrepedagogik i min undervisning. Det har utvecklat mig enormt som lärare. Och ja, det gynnade eleverna också såklart. Men enkelt har det inte varit. Det har varit tufft, svårt och väldigt tidskrävande. Men samtidigt oerhört utvecklande och stimulerande. Precis som det är att undervisa nyanlända elever. Världens bästa jobb.




    0 0

    Jag vill inleda det här blogginlägget med att skriva att jag saknar att arbeta i Rinkeby. Jag lärde mig så otroligt mycket under de ca 10 år som jag arbetade där. Det var så oerhört fantastiskt på många sätt och vis med många engagerade kollegor och underbara elever. Men även väldigt tungt. Socialt tungt. Nu var detta inte anledningen till att jag slutade, vi flyttade och jag bytte skola av den anledningen, men jag funderar en hel del på om jag skulle söka mig tillbaka. Skulle jag orka? Skulle jag klara av det nu när ekonomin sägs vara betydligt mer ansträngd än när jag slutade?


    Om vi nu breddar det här inlägget till att handla om alla de skolor i "utanförskapsområden" som uppenbarligen saknar många erfarna och kompetenta lärare så kan vi ju fundera över vad som kan få fler lärare att söka sig dit. Satsningar på extra statsbidrag för karriärstjänster i skolor i dessa områden är något som redan finns. Men jag är tämligen övertygad om att även om en riktigt hög lönär en morot så räcker det inte. Det krävs många fler insatser för att locka fler lärare till skolor med stora utmaningar. Här är en lista över sådant som jag tycker är viktigt för att jag som lärare ska kunna ägna mig åt det som är mitt huvuduppdrag, att planera, genomföra och utvärdera undervisningen samt för att jag ska kunna stå för att mina elever får den utbildning som de har rätt till:

    • En stärkt elevhälsa med skolsköterska, skolkurator, skolpsykolog som är på plats på skolan betydligt oftare - gärna heltid - än vad som är vanligt idag. Dessutom gärna logoped. Förstärk även med socialpedagoger utöver specialpedagoger och speciallärare. Se även till att det finns ett nära samarbete mellan socialtjänst, skola och polis samt med BUP. 

    • Ett utvecklat skolbibliotek som är bemannad med minst en skolbibliotekarie samt god tillgång till studie- och yrkesvägledare.

    • Fler vuxna i skolan. Satsa på fritidspedagoger (även i de högre årskurserna), fritidsledare, rastvärdar, vaktmästare, skolsekreterare, IT-tekniker, IT-pedagoger, barnskötare, lärarassistenter och många andra yrkesgrupper som kan göra skoldagen, och eftermiddagarna, ännu mer givande för eleverna (och samtidigt avlasta lärarna).

    • Ha lokalanställda modersmålslärare och studiehandledare på skolan så de finns tillgängliga för eleverna och för planering och samarbete med lärarna. Dessutom skulle det innebära att fler lockades arbeta som modersmålslärare om de slapp fara runt mellan en stor mängd olika skolor under en arbetsvecka. 

    • Satsa på tvålärarsystem eller låt varje lärare ansvara för att undervisa färre antal elever. Komplettera vid behov med mentorer som enbart har mentorsansvar och ingen undervisning om det underlättar för några lärare. Se till att elever i behov av särskilt stöd får det stöd de behöver, vilket kräver god tillgång på kompetenta speciallärare och specialpedagoger.

    • Minskad undervisningstid för lärare och mer tid som lärarna själva kan styra över inom arbetslaget och individuellt. Att planera, genomföra och utvärdera undervisning som håller hög kvalitet kräver tid. Att samplanera med andra lärare och studiehandledare kräver ännu mer tid.

    • Fortbildning som en del av tjänsten. Att arbeta i en skola i ett utanförskapsområde innebär med all säkerhet en stor andel flerspråkiga elever som kommer från familjer med en socioekonomisk låg status samt många nyanlända elever. Att undervisa dessa elever kräver fortbildning som ska ske på betald arbetstid. Svensklärare behöver få utbildning i svenska som andraspråk för dubbel behörighet, övriga ämneslärare behöver få ämnesdidaktisk fortbildning med fokus på språk- och kunskapsutvecklande arbetssätt etc. Dessutom behövs tydliga strategier för kompetensutveckling och kollegialt lärande samt möjligheter för lärare att få observera varandras undervisning (mer om detta i mitt inlägg om att höja kvaliteten på lärarutbildningen).

    • Rätt förutsättningar för rektorer att både vara administrativa och pedagogiska ledare. Rektorer ska inte behöva trolla med knäna för att kunna följa skollag och skolförordning. Se till att rektorerna kan bygga in luft i organisationen så de klarar av att hålla budget trots stora in- och utflyttningar av elever. Skolan behöver fredas från återkommande organisatoriska förändringar (på grund av ändrad ekonomi) eftersom dessa tar tid, energi och resurser som kunde gynnat eleverna i stället. Nyanlända elever genererar högre kostnader och kräver mer resurser. Om nuvarande skolpengsystem ska användas borde varje nyanländ elev ha ett extrabelopp som följer eleven, utöver den vanliga socioekonomiska viktningen, under de fyra år eleven definieras som nyanländ.

    • En organisation som kännetecknas av tillit, höga förväntningar och rätt grad och form av stöttning och att vi alla får rätt förutsättningar för att lyckas med våra uppdrag. Detta gäller genom hela styrkedjan, från politiker och tjänstemän till skolledning och lärare, samt självklart även i undervisningen.

    • Inför en ny påbyggnadsutbildning på avancerad nivå (likvärdig med speciallärarutbildningen) med fokus på flerspråkighet, andraspråksutveckling och språkutvecklande arbetssätt i alla ämnen. De lärare som går en sådan utbildning kan sedan få "språkutvecklingstjänster" som innebär att de både kan arbeta direkt med elever och med att stötta och handleda kollegor för att utveckla undervisningen för flerspråkiga och nyanlända elever (läs mer i mitt inlägg om den stora bristen på lärare i svenska som andraspråk).

    Jag vet. Min lista är inte unik för att få lärare att söka sig till skolor i utanförskapsområden. Det är många av punkterna som skulle behöva genomföras på bred front genom hela skolsverige för att höja läraryrkets status.

    Och ja. Jag vet. Punkterna ovan kostar alldeles på tok för mycket (ja, jag betalar gärna högre skatt) och jag hör motargumenten om att svenska skolan redan är så dyr och att svensk skola redan har så mycket resurser. Men vad är alternativet? Har svenska samhället råd med en generation unga människor som hamnar i utanförskap på grund av lärarbristen? Nej. För det är ännu dyrare.

    Vad vill du lägga till på listan? Vad tycker du kan tas bort? Vad skulle få dig att söka dig till en tjänst i ett "utanförskapsområde"?


    0 0

    Studiehandledning på modersmåletär både en rättighet för (framförallt nyanlända) elever som är i behov av det och en skyldighet för skolan att anordna. Det finns studier som visar på studiehandledningens positiva effekter, t ex lärares röster om studiehandledningens roll inom ämnesundervisningen (Juvonen 2015), elevers positiva upplevelser av studiehandledning (Nilsson Folke 2015) samt studiehandledarnas roll i interaktionell stöttning och explicit språklig stöttning vid exempelvis textsamtal (Uddling 2013). Däremot har det saknats studier som visar hur studiehandledning på modersmålet kan hjälpa nyanlända elever att uppnå utbildningens mål och därför är Anne Reath Warrens studie om detta väldigt välkommen.

    Anne Reath Warren, som är doktorand på Institutionen för språkdidaktik vid Stockholms universitet, har sitt forskningsfokus på modersmålsundervisning i Sverige och Australien i syfte att göra en djupbeskrivning av hur modersmålsundervisning bedrivs i en skolmiljö där det finns många flerspråkiga elever (Sverige) och i After Hours Ethnic Schooling Programmes (Australien). Även studiehandledning på modersmålet intresserar Anne Reath Warren (2016) och hon har nyligen publicerat en artikel i Nordand 2-2016 (ej tillgänglig digitalt) med titeln "Multilingual study guidance in the Swedish compulsory school and the development of multilingual literacies". I artikeln beskrivs hur flerspråkig studiehandledning skapar ett tillfälligt "space for translanguaging" genom att studiehandledare och elev tillsammans omformulerar, förklarar och diskuterar på alla deras gemensamma språk, inklusive svenska. Fokus är självklart på ämnesinnehållet men samtalen har även ett fokus på att höja elevens språkliga och sociokulturella medvetenhet där studiehandledaren på olika sätt drar nytta av elevens alla språk och elevens kulturella erfarenheter som resurs i lärandet. I hennes studie är de deltagande studiehandledarna även modersmålslärare vilket jag menar belyser vikten av kompetens och att det troligtvis är en enorm fördel med att ha utbildade lärare som studiehandledare.

    Att Anne Reath Warren kallar studiehandledning på modersmålet för flerspråkig studiehandledningär ingen slump utan något som går i linje med de teoretiska perspektiv som genomsyrar hennes studie. Flerspråkig studiehandledning bidrar till att eleven utvecklar flerspråkiga litteraciteter och studien handlar om att beskriva de flerspråkiga praktiker som pågår i den kontexten för att kunna dra slutsatser om hur dessa praktiker gynnar elevernas lärande. Anne Reath Warren menar att studiehandledning på modersmålet blir ett något missvisande begrepp eftersom det alltid är fler språk än modersmålet som används under studiehandledningen. Ibland är det modersmålet och svenska, ibland är det dessutom andra språk som studiehandledaren och eleven har gemensamt.

    Genom att flerspråkig studiehandledning bidrar till att skapa "space for translanguaging" gynnas inte enbart den individuella eleven utan det bidrar även till att utmana den enspråkiga norm som trots allt är rådande i vårt skolsystem. Att enspråksnormen trots allt förblir stark handlar dels om språklig maktobalans, majoritetsspråket svenska har en särställning och elevernas andra språk kan förpassas till att bli resurser att utveckla svenskan, dels om att studiehandledningen är temporär. Anne Reath Warren menar att vi borde se på studiehandledningen ur ett större och längre perspektiv i syfte att utveckla elevernas flerspråkiga litteraciteter och inte enbart för att nyanlända elever ska utveckla svenska språket och ämneskunskaper på svenska. Som systemet fungerar idag upphör nämligen studiehandledningen när eleven kan tillgodogöra sig undervisningen på svenska trots att eleven mycket väl skulle gynnas ännu mer av att få fortsätta sin flerspråkiga litteracitetsutveckling med hjälp av flerspråkig studiehandledning. Om eleverna dessutom inte väljer, eller får tillgång till, modersmålsundervisning begränsas deras möjligheter till flerspråkig utveckling ännu mer. Anne Reath Warren föreslår att de flerspråkiga praktikerna som studiehandledning består av sprids till andra undervisningskontexter vilket jag verkligen håller med henne om:

    By extending translanguaging practices into other spaces in school, recently arrived pupils may have access to another, more dynamic model of multilingual education and fuller, on-going development of their multilingual literacies.

    Olika translanguaging-praktiker, att dra nytta av elevernas alla språk i undervisningen och som resurs i lärandet, är något vi i svensk skola behöver lära oss betydligt mer om. Studiehandledning på modersmålet är självklart en enormt viktig resurs i detta men vi får inte glömma bort att vi lärare kan låta eleverna använda alla sina språk i undervisningen även om vi inte behärskar alla dessa olika språk, vilket jag har skrivit mer om i detta inlägg: Flerspråkighet som resurs i undervisningen


    Referenser

    Juvonen, P. (2015). Lärarröster om direktplacering av nyanlända elever. I Bunar, N. (red) (2015). Nyanlända och lärande – mottagande och inkludering. Stockholm: Natur och Kultur.
    Nilsson Folke, J. (2015). Från inkluderande exkludering till exkluderande inkludering?. I Bunar, N. (red) (2015). Nyanlända och lärande - mottagande och inkludering. Stockholm: Natur och Kultur.
    Reath Warren, A. (2016). Multilingual study guidance in the Swedish compulsory school and the development of multilingual literacies. Nordand: nordisk tidsskrift for andrespråksforskning. 2 - 2016, s. 115-142. Bergen: Fagbokforlaget.
    Uddling, J. (2013). Direktintegrerade elevers möjligheter till lärande i ämnesundervisningen. (Masteruppsats). Stockholms universitet.

    0 0

    Translanguagingär ett begrepp som blir mer och mer vanligt i en svensk skolkontext och en viktig del som det perspektivet belyser är att använda elevernas flerspråkighet som resurs i undervisningen. Studiehandledning på modersmålet är en oerhört viktig del (läs även inlägget om Anne Reath Warrens studie) men som vi alla känner till är det inte alltid enkelt att få tillgång till studiehandledare i den omfattning som eleverna behöver. Därför får vi inte glömma bort att vi lärare kan låta eleverna använda alla sina språk i undervisningen även om vi inte förstår alla dessa språk. Helt enkelt är det inte och därför är det viktigt att ta del av hur andra lärare gör. I min bok "Att undervisa nyanlända" hänvisar jag bland annat till en studie av Lucas och Katz (1994, s. 554 ff) där de kunde identifiera följande aktiviteter när de studerade hur lärare lät elever med olika modersmål använda sina olika språk i undervisningen, trots att lärarna inte själva kunde elevernas olika språk:

    • Lärare grupperade eleverna utifrån modersmål och lät dem använda modersmålet för att skriva med hjälp av varandra.
    • Lärare grupperade eleverna utifrån modersmål och lät dem använda modersmålet för att muntligt berätta för varandra på modersmålet i gruppen för att sedan översätta och berätta för resten av klassen.
    • Elever med gemensamt modersmål fick arbeta i par för att den som kunde mer engelska (L2) skulle kunna hjälpa den som kunde mindre.
    • Eleverna uppmuntrades att använda flerspråkiga lexikon för att kunna förstå mer avancerade texter. Eleverna uppmanades att diskutera skolarbete hemma och be familjemedlemmar om hjälp på deras olika modersmål.
    • Det fanns tillgång till böcker på elevernas olika modersmål och eleverna uppmuntrades att läsa dessa. 
    Jag tycker dock inte riktigt att Lucas & Katz lista var så konkret som jag hade önskat mig. När jag började läsa mer om translanguaging hittade jag ett dokument (Celic & Seltzer 2011) som jag tycker var väldigt användbart när jag skulle planera undervisningen, vilket jag använde som utgångspunkt och som jag även har skrivit om i min bok:

    Att planera för tankemässiga utmaningar med modersmålet som resurs


    Det finns olika sätt man kan utgå från när man planerar undervisning där eleverna ska vara aktiva, interagera med varandra, bli tankemässigt utmanade och få använda sina olika språk som resurs (fritt efter Celic & Seltzer 2011):

    • Elever kan i par eller i mindre grupper samtala, diskutera och reflektera kring ämnesinnehållet på valfritt språk men när de muntligt ska dela med sig av vad de kom fram till så ska detta ske på svenska. Vilket de troligtvis behöver ta hjälp av varandra för att kunna formulera.
    • Elever kan i par eller i mindre grupper använda valfritt språk att tänka högt och brainstorma idéer och tankar kring ämnet och sedan sammanfatta detta skriftligt på svenska. Vilket troligtvis innebär att de behöver samarbeta och hjälpa varandra och på så sätt utveckla språk- och ämneskunskaper samtidigt som de utvecklar ett metaspråk.
    • Elever kan innan lektionen ha läst texter eller arbetat med ämnesinnehållet på sina respektive modersmål, kanske med hjälp av studiehandledare, för att bygga upp förförståelse. Under lektionen får de diskutera och samarbeta kring innehållet i par eller i mindre grupper på valfritt språk – på modersmålet, på svenska eller på annat gemensamt språk.
    • Elever kan få lyssna på något som rör ämnesinnehållet på svenska, exempelvis via radio, tv eller inlästa texter för att sedan diskutera innehållet på valfritt språk. Här kan man även välja att eleverna ska anteckna under lyssnandet och om man i så fall ska styra vilket språk de ska använda. Efteråt får de jämföra anteckningar, samtala och använda valfritt språk för att förstå och skapa mening av det de lyssnade på. 
    • Elever kan under förberedelsefasen, när de behöver ta reda på så mycket som möjligt om ett ämne, använda alla språk de kan för att läsa texter, söka information, skriva tankekartor eller fylla i planeringsmodeller och sedan presentera detta på svenska.
    (Kaya 2016, s. 62-63)

    Filmer om flerspråkighet som resurs

    Lärarförbundets Lärarmöte har under 2016 och 2017 flerspråkighet som tema och de har tagit fram två filmer där bland annat Gudrun Svensson från Linnéuniversitetet, lärare från Centrumskolan i Växjö och jag pratar om flerspråkighet som resurs i undervisningen. I filmerna förklaras och exemplifieras bland annat begreppet translanguaging och vad det kan innebära i praktiken:



    Det finns även en kort film där jag pratar lite om hur man kan tänka kring läromedel och läxor:

    Litteratur om flerspråkighet som resurs

    Jag vill passa på att rekommendera den helt nya antologin Flerspråkighet som resurs där olika presentatörer från Symposium 2015 delar med sig av forskning och praktiska erfarenheter av translanguaging och av att använda elevernas flerspråkighet som resurs i undervisningen på olika sätt.

    Undervisningsexempel

    Det finns många fina undervisningsexempel i sociala medier där lärare beskriver hur de använt elevernas flerspråkighet som resurs i undervisningen, kanske när de läst och samtalat om en skönlitterär bok eller i ämnesundervisningen. Har du länktips får du mer än gärna lägga in länkarna i kommentarsfältet så fler lärare kan inspireras!

    Referenser

    Celic, C. & Seltzer, K. (2011). Translanguaging: A CUNY-NYSIEB guide for educators. CUNY-NYSIEB, The Graduate Center, The City University of New York. Hämtad 2016-12-30 på: www.nysieb.ws.gc.cuny.edu/files/2012/06/FINAL-Translanguaging-Guide-With-Cover-1.pdf
    Kaya, A. (2016). Att undervisa nyanlända: metoder, reflektioner och erfarenheter. (1. uppl.) Stockholm: Natur & Kultur.
    Lucas, T. & Katz, A. (1994). Reframing the debate: The roles of native languages in English-only programs for language minority students. TESOL Quarterly, 28, s. 537–562.



    0 0

    Lite då och då får jag frågan om hur man kan organisera undervisning för nyanlända elever på bästa sätt. I ett tidigare inlägg beskrev jag lite allmänt om hur man kan organisera undervisningen i förberedelseklass. I detta inlägg tänkte jag ge ett konkret exempel på hur en skola har valt att organisera undervisningen för att underlätta för lärare att göra ämneskartläggning, det vill säga använda Skolverkets kartläggningsmaterial, steg 3, som ett stöd i att planera undervisningen utifrån var eleven befinner sig i sin kunskapsutveckling i respektive ämne.

    Att använda Skolverkets kartläggningsmaterial steg 3 är, till skillnad från steg 1 och steg 2, inte obligatoriskt men att göra en kartläggning och använda den information som framkommer som underlag för planering och genomförande av undervisning är ändå högst nödvändigt. Eller som Skolinspektionen formulerar det:

    Ett av huvudsyftena med att genomföra en kartläggning är att den ska ligga till grund för varje undervisande lärares planering av den undervisning den nyanlända eleven får (Skolinspektionen 2014, s. 17).

    Kartläggning som en del av undervisningen

    Även om man inte har tillgång till ett specifikt kartläggningsmaterial (Skolverkets material är under framarbetande och finns ännu inte i alla ämnen) är det viktigt att vi försöker ta reda på så mycket vi bara kan om elevernas förkunskaper och erfarenheter eftersom undervisningen behöver bygga vidare på detta. Då det har visat sig att det är en framgångsfaktor att det är den undervisande läraren som genomför kartläggning i det egna ämnet, se exempelvis Anniqa Sandell Rings (2015) studie, är det viktigt att man funderar över hur detta kan ske rent praktiskt. Att som lärare i ordinarie undervisning genomföra kartläggningssamtal med en nyanländ elev samtidigt som man bedriver undervisning för 25 andra elever är omöjligt. Här krävs att man organiserar undervisningen så lärare ges möjlighet att genomföra kartläggningssamtal tillsammans med flerspråkiga kollegor eller tolk. Det krävs även att lärare får tid både för samarbete och för samtal för att överföra relevant information om eleverna. Då skolor har olika förutsättningar, och vissa skolor tar emot betydligt fler nyanlända elever än andra, går det inte att ge ett enkelt svar på hur man ska tänka kring organisation. Däremot kan man ge konkreta exempel på hur andra skolor har gjort, och hur andra rektorer har tänkt för att kunna ge lärare rätt förutsättningar, vilket jag tänkte göra nu:


    Ett konkret exempel på organisation

    Skolan, som är helt anonym i mitt blogginlägg, har elever i åk 4-9 och rektorn har valt att organisera undervisning för nyanlända elever i förberedelseklass (fbk). Det finns ingen central mottagningsskola eller mottagningsenhet i kommunen utan mottagande samt kartläggning steg 1 och steg 2 sker på skolan. Intentionen är att alla nyanlända elever ska få undervisning i alla ämnen redan från början och därför är många av skolans ämneslärare schemalagda för undervisning i fbk parallellt med att de även undervisar i ordinarie klasser.

    Extra tid för kartläggning

    De lärare som har ämnesundervisning i fbk har extra tid avsatt för att kunna genomföra kartläggning i deras ämnen som en del av undervisningen samt ha möjlighet till enskilda kartläggningssamtal. Dessutom finns lokalanställda studiehandledare/modersmålslärare i de två största språken som kan stötta eleverna före, under och efter lektionerna. För övriga elever beställs studiehandledning och modersmålsundervisning från kommunens modersmålscentrum, alternativt används tolk under kartläggningssamtalen.

    Efter att de nyanlända eleverna fått denna inledande ämnesundervisning, och lärarna har bildat sig en uppfattning om elevernas förkunskaper i de olika ämnena, fattar lärarna beslut om när eleven är redo för att delta i den ordinarie klassens ämnesundervisning. För vissa lärare innebär det att eleven slussas ut i lärarens egen undervisning, annars bokas överlämningssamtal in med den ämneslärarkollega som undervisar elevens ordinarie klass.


    Alla lärare undervisar i fbk

    Något som är extra intressant med just den här skolan är att rektorn har som målsättning att schemalägga alla skolans ämneslärare i fbk. Alla lärare undervisar såklart inte i fbk varje läsår men rektorn menar att det är viktigt att alla lärare på skolan får erfarenhet av att kartlägga och undervisa nyanlända elever i fbk. Att lärarna är schemalagda att undervisa både i fbk och i ordinarie klasser menar rektorn är det absolut mest effektiva sättet att få smidiga övergångar och för att öka medvetenheten och kompetensen hos alla lärare. Dessutom kan man anta att undervisningen blir mer effektiv eftersom lärarna med hjälp av kartläggningen har en tydligare bild av vad eleverna redan kan. Information som de sedan kan planera undervisningen utifrån.

    Organisation som främjar övergångar och gemensamt ansvar

    Övergångar mellan förberedelseklass och ordinarie undervisning är en utmaning och extra känsliga visar forskning (se ex. Nilsson Folke 2017) och därför är organisationsmodeller som denna viktiga att reflektera över. Såklart krävs det en hel del resurser i form av kompetensutveckling, tid för samarbete och god tillgång till modersmålslärare/studiehandledning för att få detta att fungera men jag tilltalas verkligen av organisationsmodellen och tror att den är värd att undersöka och bygga vidare på. Framförallt eftersom en av de viktigaste framgångsfaktorerna är att skolan tar ett gemensamt ansvar för de nyanlända eleverna - vilket verkligen kan bli effekten av att organisera på detta sätt.

    Vilka erfarenheter har ni? Hur organiserar ni så lärare ges möjlighet att genomföra kartläggning i olika ämnen? Vilka goda exempel kan ni dela med er av?

    Referenser

    Nilsson Folke, J. (2017). Lived transitions: experiences of learning and inclusion among newly arrived students. Diss. (sammanfattning) Stockholm : Stockholms universitet, 2017. Stockholm
    Sandell Ring, A. (2015). Att utforska nyanländas erfarenheter och kunskaper. Om kartläggning som ett didaktiskt redskap i nyanlända elevers utbildning. Masteruppsats i svenska som andraspråk Göteborg. Göteborg: Institutionen för svenska språket, Göteborgs universitet.
    Skolinspektionen (2014). Utbildningen för nyanlända elever.

    0 0

    Hur stärker man elevernas vilja och driv att utvecklas till aktiva självständiga läsare? Det är en fråga som Gravity Goldberg försöker besvara i sin bok Att utveckla självständiga läsare - Dynamiskt mindset och undervisningsstrategier genom att ge konkreta exempel på hur vi lärare kan stötta eleverna utifrån att vi intar fyra olika roller i undervisningen, att vara utforskare, spegel, förebild och mentor.


    Jag har läst Gravity Goldbergs bok och ska i detta inlägg dela med mig av några tankar som boken väckte. Det är inte en regelrätt recension utan mera spridda reflektioner som förhoppningsvis kan leda till att någon blir tillräckligt nyfiken för att diskutera detta mer med mig vid tillfälle.

    Jag kan tänka mig att den som är insatt i Teachers College Reading and Writing Project (TCRWP) känner igen mycket av det som Gravity Goldberg skriver om i boken med tanke på att hon varit en del av detta projekt. Jag tilltalas mycket av den struktur, tydlighet och förutsägbarhet som genomlyser arbetssättet hon beskriver. Jag tilltalas även av att Gravity Goldberg hela tiden flyttar fokus från elevernas brister till att ta reda på vad eleverna redan kan, samt bekräfta och synliggöra detta, för att sedan bygga vidare på detta bidrar till ett perspektivskifte som innebär att vi flyttar ansvaret från den enskilda eleven till undervisningen.

    Jag tror att många av oss har mycket att lära av den systematik som Gravity Goldberg exemplifierar gällande dokumentation av elevernas lärprocess (ej att blanda ihop med bedömning i form av skriftliga omdömen eller betyg) samt organisation och planering av undervisning. Jag har funderat en hel del på det här med pedagogisk dokumentation (som för mig är dokumentation som ligger till grund för min planering - för att planera och genomföra undervisning måste jag ju veta vad eleverna redan kan) och efter att ha läst Gravity Goldbergs bok har jag fått en del nya tankar kring detta och hur man kan dokumentera i stunden på ett systematiskt sätt bara man vet vad man ska titta efter och varför. Boken gav även insikter kring vikten av att avgränsa, att fokusera på en roll i taget och att veta varför man gör och säger som man gör. Gravity Goldberg bryter ner allt som går för att kunna synliggöra olika steg i undervisningsprocessen, checklistor och visuellt stöd är inte enbart något som är viktigt i undervisningen utan är lika viktigt i hennes bok för att vi läsare ska kunna förstå hennes syfte och tankar bakom arbetssättet.

    Jag har inte riktigt tänkt på undervisningen utifrån de fyra roller som Gravity Goldberg nämner, därför var det lärorikt att stanna upp och försöka fundera över vad de skulle kunna innebära för mig och min undervisning. Jag tror inte att jag är ensam om att ha lite för bråttom ibland och därför var det nyttigt att få konkreta exempel på vad man bör, och vad man inte bör, göra i de olika rollerna. Ett konkret exempel är detta med frågor som fyller olika funktion i de olika rollerna. Har man rollen som förebild är det inte läge att ställa frågor till eleverna som syftar till att de ska gissa vad läraren tänker. Gravity Goldberg gör en liknelse mellan ett matlagningsprogram på tv och läsundervisning där tv-kocken aldrig skulle ställa frågan "Vilken temperatur ska jag nu sätta ugnen på?" eftersom tittarna inte skulle ha ett behov av att titta på programmet om de redan visste det. Därför menar Goldberg att vi lärare när vi intar rollen att vara förebild just ska vara som tv-kocken. Vi ska visa hur vi lagar mat samtidigt som vi berättar hur, vad och varför vi gör som vi gör. Hon menar att traditionell läsundervisning mer varit som ett recept i en kokbok, där står det vad man behöver och hur man ska göra men att det inte är speciellt enkelt att veta vad "vispa kraftigt" eller hur något som är "karamelliserat" ser ut. Att modella undervisning, och att vara en förebild, innebär därför att vi lärare behöver förklara, demonstrera och beskriva. Inte bara säga vad eleverna ska göra utan även visa hur. Detta är nog ingen nyhet för oss men ändå är det inte helt enkelt att genomföra i praktiken. Även om en del av det Gravity Goldberg beskriver inte riktigt passar in i mitt sätt att undervisa så är det ändå nyttigt att se på undervisningens små, små beståndsdelar för att sedan kunna sätta ihop det på ett sätt som passar mig och min undervisning.

    Gravity Goldberg lyfter fram "grit" och "mindset" som viktiga aspekter för att eleverna ska utvecklas till självständiga läsare samt exemplifierar hur vi i undervisningen kan låta eleverna öva på detta. Ett sätt som detta tydliggörs i boken är att Goldberg medvetet väljer att lyfta fram och synliggöra svårigheter i stället för den mer vanliga omskrivningen "utmaningar". Hon uppmanar oss att granska svårigheterna med uppmärksamma ögon och menar att det är lika viktigt för lärare som för elever att se på "problem som en gåva". Framförallt eftersom vi, enligt Goldberg, lider av en epidemi som kallas hjälpsamhet där vi väldigt sällan låter våra barn (elever) kämpa. Egenansvar är viktigt och det är viktigt att eleverna tar eget ansvar som gör det möjligt för dem att ta risker, kämpa och fortsätta att utveckla sitt driv och sin ihärdighet. Men lika viktigt är det att vi i undervisningen erbjuder rätt grad och form av stöttning för att kraven inte ska bli för höga eller för att inte beröva eleverna deras chanser till kamp. Här menar Gravity Goldberg att det är avgörande att lärare är medvetna om hur vi kan planera och genomföra undervisningen för att utveckla elevernas egenansvar. Inte helt enkelt. framförallt inte när man har en elevgrupp där spridningen är enorm i språk- och kunskapsutveckling.

    Hur omsätta detta till undervisning av nyanlända elever?


    En genomgående tanke jag får när jag läser böcker som Gravity Goldbergs bok är att det är så oerhört mycket enklare att undervisa elever som man delar gemensamt språk med. Så mycket av det hon beskriver och exemplifierar bygger på verbal interaktion där man med hjälp av språket både samtalar och skriver om texters betydelse och innehåll samt samtalar om hur man som läsare gör för att skapa betydelse. Hur gör man detta när man undervisar nyanlända elever?är en fråga som var ständigt närvarande genom hela läsningen av boken. Jag vet såklart att strukturerad läsundervisning gynnar nyanlända elever, och mycket av det som Goldberg skriver går att omsätta i undervisning av nyanlända elever, men det är just detta med reflektion och att få ett gemensamt metaspråk som blir det stora utmaningen. Visst, eleverna kan få reflektera och interagera på andra språk än på svenska men det är ändå svårt att som lärare modella och visa hur man tänker, beskriva inre bilder, sätta ord på känslor etc när man inte delar språk med eleverna. Att ta hjälp av bilder, visuellt stöd och översättningsverktyg är viktiga verktyg men jag tycker ändå att det är svårt att få till den kognitiva nivå som krävs för att få eleverna att verkligen tänka till och reflektera över både innehåll, språk och deras egen läsprocess. Har du exempel eller intressanta frågeställningar att dela med dig av vill jag gärna ta del av dessa. Jag vill, och behöver, lära mer om strukturerad läsundervisning för nyanlända elever.

    I Göteborgs stad har man haft skolutvecklingsprojekt utifrån TCRWP och på den nystartade sajten Pedagog Göteborg finns ett inlägg och en inspirerande film från Landamöreskolan som exemplifierar hur strukturerad läsundervisning kan gå till i en årskurs 2. I den klassen går många barn med annat modersmål än svenska och läraren Anna Månsson Nylund berättar att arbetssättet är väldigt viktigt för just denna elevgrupp men att alla elever gynnas. Det tror jag verkligen på och jag ser fram emot att få försöka omsätta detta i praktiken i höst när jag återigen ska få undervisa nyanlända elever.

    Ps. För den som är nyfiken på hur Gravity Goldberg gör i praktiken finns det tolv olika filmer att ta del av där hon modellar de olika rollerna enskilt, i mindre grupper och i helklass.